de älstes kammare“. Svenska garnisonen på ön borde bestå af 30 man. Följande ämbetsmän voro behöfliga: befälhafvare, hans sekreterare, en adjutant, en medicus, en pastor, en underofficer, justitiarien, notarius, stadsingenieur, tullförvaltare, vågmästare, hamnmästare och en vaktmästare.
Öfver detta konseljens utlåtande af den 18 April 1800 afger kommerskollegiet sedan sitt utlåtande[1]. I likhet med konseljen anser kollegiet, att handeln är hufvuddriffjedern till kolonins uppblomstring. Öns jordmån vore nämligen stenbunden, och under 5 à 6 månader rådde en brännande torka, ej afbruten af en enda regndroppe. Derför vore kolonin omöjlig för plantager. Blott odlingen af bomull hade i någon nämvärd grad krönts med framgång. Men Barthelemy vore medelpunkten i en rik arkipelag och hade derför af naturen fått sig anvisadt att egna alla sina krafter och tillgångar åt handel och sjöfart. Största fördelen kunde kolonin draga af sitt läge, om neutralitet kunde behållas, då krigets stormar rasade på alla sidor. Handlande skulle då fly dit för att finna en ort, hvarest de i lugn och utan tvång och dryga pålagor kunde idka sin rörelse. Men i en allmän fredstid skulle handeln så småningom aftyna, och näringarna försvinna från ett af naturen så missgynnadt ställe, isynnerhet om dryga afgifter, förr i denna verldsdel och särskildt i en frihamn okända, påläggas. Enär man vid Barthelemys erhållande ansåg, att den enda vinst, man af ön kunde draga, var att derstädes kunna erhålla de amerikanska varor, som Sverige behöfde, eller som svenska köpmän på andra orter kunde afyttra, samt att bereda tillfälle till förmånligare afsättning af rikets egna produkter och tillverkningar, inrättades genom kongl. majestäts kungörelse af den 7 September 1785 å Barthelemy en Porto Franco, “hvarest alla slag varor skulle få uppläggas, föryttras eller derifrån till andra orter
- ↑ Barthelemysamlingen (1 tomen).
