Fahlberg fortfor att spela en för Barthelemyförhållandena egendomlig rol, äfven sedan hän lemnat ön. Den 26 Mars 1811 uppträdde Ankarheim inför konseljen och anklagade guvernementssekreteraren Samuel Fahlberg för förräderi mot Sveriges konung och krona[1]. Fahlbergs brott skulle hafva bestått deri, att han umgåtts med planer att med Englands hjelp spela Barthelemy i den afsatte Gustaf Adolfs händer. Denna anklagelse förefaller så orimlig, dessa stämplingar synas vid denna tidpunkt till den grad hafva saknat hvarje sken af möjlighet att kunna lyckas, att de ej gerna kunde upprinna i en med sitt fulla förstånd begåfvad mans hjerna. Dock är det svårt att om så aflägsna händelser och endast med stöd af de upplysningar, som stått mig till buds, härom uttala ett positivt omdöme, hvarför jag inskränker mig till att redogöra för sakförhållandet i den dager, hvari det ur kolonialdomstolens papper träder oss till mötes. Ankarheims anklagelse var grundad på trenne bref. Det första var skrifvet af kommendanten på Lewards öarne, Elliot, och stäldt till Ankarheim. I detta bref säger sig Elliot hysa fullt förtroende till bäraren deraf, hvilken hade i uppdrag att muntligen närmare förklara hans önskningar. Det andra och tredje brefvet hade Fahlberg författat, hvaraf han sändt det förra till Ankarheim och det senare till öfverstlöjtnant C. F. Bagge. I brefvet till Ankarheim erkänner sig Fahlberg vara den af Elliot omtalade bäraren, och i brefvet till Bagge, om hvilken Fahlberg trodde, att han skulle blifva Ankarheims efterträdare[2], skulle han ohöljdt blottat sin ställning, enär han trott, att Bagge, som anförde garnisonen på ön, skulle vara villig att öfverlemna ön åt Gustaf Adolf, om Ankarheim gjorde motstånd. Men Bagge hade mött förslaget med samma djupa afsky, som Ankarheim sjelf. Sedan domstolen öfverlagt, om den kunde till afgörande
