upptaga ett dylikt mål, och detta bejakats, förehades saken i upprepade domstolssessioner under 1811. Fahlberg, som vistades på Antigua, stämdes att personligen inställa sig för domstolen, men gaf ett vägrande svar, föregifvande att ett dylikt mål hörde under hofrättens domvärjo, samt att han dessutom fruktade att å nyo uppträda på ön, emedan han fortfarande fruktade för deltagarne i föregående års oroligheter. I December 1811 nedlades målet tills vidare, emedan konseljen ej var domför, enär flera af de ordinarie ledamöterna förklarats jäfviga, och någon extra ledamot ej vidare fanns att på ön tillgå, i det somliga uppträdt som vittnen, och andra sedan upproret voro Fahlbergs vederdelomän. Handlingarne skulle till kongl. majestät öfverlemnas med förfrågan, huru man skulle bära sig åt. Då Stackelberg tillträdt guvernörskapet öfver ön, lät han på befallning af justitiekanslern den 9 Maj 1812 upptaga målet. Han ansåg, att hinder nu mer, då tre[1] ojäfvige ledamöter funnos, ej vidare förelåg. Men den 13 Maj afgjorde domstolen emot guvernörens åsigt saken på det sätt, att då målet genom formligt beslut hänskjutits till kongl. majestät, detsamma icke kunde derute vidare upptagas. Och derefter tyckes glömskans slöja hafva dragits öfver den egendomliga saken.
1811 var summan af från Barthelemy utgående fartyg 1793[2]. Häraf togo de engelska öarne brorslotten med 1083, till spanska öarne gingo 207, till Södra Amerika 338 och till Norra Amerika 155.
Under 1811 begär Ankarheim upprepade gånger sitt afsked och framställer då som stöd för sin anhållan åtskilliga af kolonins förhållanden i dystra färger. Möjligt är väl, att hans långt framskridna ålder kom honom att måla allt för svart. Det råder brist på svenska embetsmän[3],
