rätt tung, som ålåg guvernören att med en dylik försvarsstyrka upprätthålla styrelsens anseende och värdighet, under det att fiendtliga kryssare omsvärmade ön, och äfven tillståndet i det inre lemnade åtskilligt öfrigt att önska. Stackelberg säger sjelf, att invånarne kände sig förledda att visa tecken till motspänstighet och olydnad mot ett guvernement, hvars stöd var en dylik garnison. Domstolen var öfverhopad af mål, och anser Stackelberg orsaken dertill ligga i det förhållande, att å ön hade samlat sig invånare af så olika nationer, hvilkas tänkesätt och intressen naturligtvis på mångfaldigt sätt bröto sig mot hvarandra. “Trätor och slagsmål förekomma ofta“.
Öns folkmängd utvisade i Februari 1812 följande siffror: å landet 933 hvita, 90 fria kulörta, 588 slafvar, summa 1,601 personer — i staden 1,025 hvita, 1,038 fria kulörta, 1,818 slafvar, summa 3,881 personer — således öns hela befolkning utom främlingar, som tillfälligtvis vistades der, 5,482 personer. Tillståndet hos landtbefolkningen var i allmänhet fattigt. Men behofven voro få och lätt tillfredsställda. Bomullsodlingen hade, enär priset å bomull fallit, gett vika för odlingen af trädgårdsväxter, och denna och boskapsskötsel voro invånarnes på landet hufvudnäringar. Stadsboarne voro i allmänhet bättre lottade, och handel, sjöfart och slöjder voro deras vigtigaste näringsgrenar.
I en skrifvelse af 5⁄10 1812 till regeringen uttalar Stackelberg sin stora glädje deröfver, att en afdelning af kongl. majestäts kansli inrättats som ett departement, som hade att befatta sig med Pommerns och Barthelemys angelägenheter, och att i spetsen för departementet stod hofkanslern af Vetterstedt. Redan den 15 Maj 1812 hade svenska riksdagen fattat beslut att separera Barthelemy från statsverket[1]. Detta beslut stöddes derpå, att man under de förflutna åren sett, hurusom kolonins
- ↑ Barthelemysamlingen (23 tomen).
