politik och intressen kunde vara skiljaktiga från moderlandets, hvarför ett dylikt frigörande från de former, som bundo det senare, borde befrämja kolonins egna handel och äfven gifva mera lif åt svenska handelsföretag i de vestindiska farvattnen. Den pommerska expeditionen, som under Pommerns dåvarande ställning, saknade sysselsättning, organiserades derför till ett kolonialdepartement, dock under uttryckligt vilkor att dess embetsmän ej skulle betunga statsverket, utan njuta sitt underhåll från kolonialfonden.
Stackelberg är den förste guvernör, som afger talrika och någorlunda fullständiga rapporter. Den röda tråden häri är hans ordande om de penningremisser, som afgå till Sverige. Som jag sedermera å ett ställe sammanfört de ekonomiska fördelar, Barthelemy under denna tid skänkt Sverige, bryr jag mig ej om att anföra storleken af de summor, som allt efter omständigheterna månatligen eller med längre mellanrum öfversändes.
I slutet af 1812 började de engelska kryssarne åter drifva sitt vilda spel kring kolonin, och det hjelpte ej, att Stackelberg åberopade den i Örebro mellan England och Sverige af slutade freden[1]. Öfvergreppen från engelsk sida fortgingo under 1813 oaktadt guvernementets protester. Det engelska ofoget nådde sin spets, då ett svenskt fartyg, som låg for ankar inom en kabellängd från Barthelemy, anfölls af båtar från engelska örlogsfartyget Vestal. Det svenska fartygets alla vinklar och vrår genomsnokades, det ena ankartåget kapades, och engelsmännen beredde sig att bortföra sitt rof, då öns batterier började spela och afskräckte dem från att gå vidare.
På denna tid synes tanken på en utvidgning af det svenska väldet i Vestindien hafva föresväfvat regeringen. Redan 1812 författades en beskrifning öfver S. Lucie, och 1813 säger sig Stackelberg kunna med första lemna
- ↑ Rapport af 31⁄12 1812.
