guvernören det vara nödvändigt nedsätta tullsatserna[1]. Då skulle både köpare och säljare känna sig manade föredraga Barthelemy från S. Thomas, der tullafgifterna voro, enligt hvad Stackelberg förnummit, faststälda till 6 % på inkommande och 71⁄2% på utgående varor, men så föga noggranhet iakttogs vid en lasts förtullning, att tullen blott gick till ungefär 2 %. På Barthelemy deremot gick tullen till 9 % utom hamnpengar.
Splitet mellan embetsmännen fortfor att spela samma bedröfliga roll i kolonins inre historia. Ovänskap upplågade nu mellan Stackelberg och justitiarien Bergius. Guvernören, som synes hafva strängt hållit på etikettens fordringar, gaf Bergius en lexa, derför att han uppvaktat honom i “morgonstöflar“ och fordrade, att han för framtiden skulle vid dylika tillfällen vara “ordentligt klädd“. Ett obehagligt uppträde timade i konseljen, och Bergius klagar öfver, att hans försök att medla mellan de militära och civila intressen, som pläga förekomma i kolonier, misslyckats, och att han dagligen är föremål för guvernörens “misstänksamhet och chicaner“. Bergius begärde slutligen sitt afsked[2]. 1816 blir han förbjuden att vistas i kolonin och lemnar också ön.
Från 1815 finnes ett förslag till nytt reglemente, som dock aldrig fick kongl. majestäts sanktion. Med afseende på de koloniala myndigheternas magtområden skiljer det sig betydligt från 1811 års reglemente och närmar sig 1805 års. Afgörandet af polis- och exekutionsmål och ärenden, som röra handel och sjöfart, samt i allmänhet frågor af civil eller administrativ natur lägges i guvernörens hand. Vid afgörandet af ministeriella ärenden, polis- och exekutionsmål skola placemajoren och guvernementssekreteraren vara närvarande. Eljes står vid guvernörens sida en rådplägande — ej beslutande — konselj, som består af justitiarien, tre af invånarne valda
