och tre af guvernören utsedda medlemmar. En särskild summa ställes till guvernörens disposition att af honom for hemliga och opåtänkta utgifter användas, och guvernören är härför endast skyldig kongl. majestät redovisning.
Lagskipningen besörjes af en domstol, som består af en utaf konungen utnämd justitiarie och sex af invånarne valda ledamöter.
Det är hufvudsakligen i nu anförda punkter, 1815 års förslag af viker från 1811 års reglemente. Eljes går det i dettas hjulspår. Förslaget har både ljusa och mörka sidor. Den föreslagna utvidgningen af guvernörens magt var nog å ena sidan egnad att åt styrelseåtgärderna gifva en prägel af större enhet och kraft, men å andra sidan torde nog invånarne, som nu voro vana att genom sina representanter i den beslutande regerings- och finanskonseljen inverka på händelsernas gång, illa hafva fördragit en förändring, som skulle hafva kommit den enda form af representation, som stod dem öfrig — den i 1811 års reglemente omtalade elfvamannakomitén nämnes ej ens i det nya förslaget — att nedsjunka till en blott rådgifvande ställning. En afgjord fördel synes mig hafva legat i forslagets bestämmelser om domstolens sammansättning. De sönderhöggo med ens den knut, som så ofta visat sig vara besvärlig, i det de ur domstolen aflägsnade guvernören, placemajoren och guvernementssekreteraren och gåfvo justitiarien den ställning, han, som vanligen var domstolens enda juridiskt bildade person, hade rätt att intaga. Afund, rangstrider och etikettfrågor födde af sig oupphörliga strider mellan de i domstolen sittande embetsmännen, hvilka strider inverkade störande på målens lugna och lidelsefria behandling, och det låg något oegentligt deruti, att justitiarien eller domaren, som han ock kallades, nödgades åt guvernören afstå ordförandeplatsen i domstolen. Hade 1815 års förslag blifvit ett för kolonien gällande reglemente, så hade en bestämd gräns uppdragits mellan den verkställande
