och lagskipande magten, som förut på ett betänkligt sätt gått in i hvarandra, och Barthelemy hade fått en domstol efter svenskt mönster med en domare som ordförande och en nämd, om ock Barthelemys nämdemän fått större myndighet än de svenska.
Redan förut har omnämts, att tvisten mellan Stackelberg och Bergius 1816 gick till den ytterlighet, att den senare förbjöds att vistas på ön. Guvernementssekreteraren Thenstedt konstituerades då till justitiarie, och von Hauswolff, som 1813 utsändts med särskild rekommendation från hofkanslern, öfvertog tills vidare guvernementssekretariatet. Den förre placemajoren Schürer hade rest hem, och baron E. Koskull förordnades i hans ställe. De nya embetsmännen fullgjorde enligt Februarirapporten med osparad möda och nit sina åligganden, och för första gången på lång tid synes ett godt förhållande hafva rådt mellan öfver- och underordnade[1] .
Handeln och sjöfarten aftogo detta år på ett betänkligt vis. [2]. S. Eustache blef nu den farligaste rivalen. Holländarne hade på nytt tagit denna ö i besittning och sökte genom låga tullsatser draga rörelsen till sig. Stackelberg nödgades derför taga det länge påtänkta steget att äfven på Barthelemy sänka tullafgifterna, och han belönades derför af invånarne, som häraf hoppades handelns raska återuppblomstrande, med en i ståtliga ordalag affattad tacksägelseadress.
I Maj 1816 beviljade regeringen Stackelbergs flera gånger upprepade begäran om afsked och utnämde i hans ställe öfverstelöjtnant Rosensvärd till Barthelemys guvernör. I ett bref till hofkanslern, dateradt Augusti 1816, yttrar Stackelberg, att han hört, att han ådragit sig konungens onåd, och att han på grund af sitt behandlingssätt af Bergius och jemväl af andra orsaker blifvit från sitt embete entledigad. Nu yrkade han, stödjande sig på ett godt samvetes vitnesbörd, laglig
