för att derefter kunna lämpa Barthelemys. Tullsatserna hade bort sänkas, då S. Thomas och S. Eustache återlemnades i sina respektiva magters händer[1]. Handelsfriheten på S. Eustache var större. Fartyg voro ej derifrån tvungna att gå på en viss hamn, och invånarnes på S. Eustache sjöpass voro billigare. På Barthelemy måste nya sjödokument lösas för hvarje resa, äfven om den mest inskränkta expedition afsågs, och detta var en hämsko på företagsamheten.
Det dröjer ej länge, innan man ser Rosensvärd invecklad i de sedvanliga striderna med andra embetsmän. Han vände sig till hofpredikanten Lönner med en anhållan, att han måtte predika på Engelska hvarannan söndag, eftersom största delen af befolkningen talade detta språk. Men saken strandade derpå, att Lönner härför begärde 500 à 600 piaster i årlig ersättning, under det att Rosensvärd misströstade om att kunna genom subskription samla mer än 200 piaster[2]. Detta hade till följd, att guvernören blef så vred på Lönner för hans girighets skull, att “han så när kört ut presten“. Sedermera uppstod tvist om val af en ledamot i konseljen. En köpman Vaucrosson var i tur att afgå, men blef omvald. Men han hade mot sig ett stort parti, som mot honom anmärkte, att han städse gått i guvernörens ledband. Rotpartiets kandidat var en köpman Runnels, som förr — för sju år sedan — varit ledamot af konseljen. Guvernementssekreteraren Hauswolff blandade sig i spelet och beredde Rosensvärd mycket obehag, i det han ute i staden berättade allt, som tilldrog sig i konseljen. Hvilken nu orsaken må hafva varit, blef ett nytt val företaget, och Runnels utsågs då till konseljledamot i Vaucrossons ställe. Vid ett strax derpå infallande konseljsammanträde kom den under askan glimmande elden
- ↑ Rosensvärd synes således nu hafva öfvergått till Stackelbergs åsigt.
- ↑ 1818 rapporterar dock Rosensvärd, att Lönner åtagit sig att då och då hålla engelska predikningar.
