50
till utbrott. Runnels hade till detta anmält, att han “genom en utsväfning dagen förut var urståndsatt att närvara“, hvarför han önskade sammanträdet uppskjutet. Sedan sökte han bortresonnera hela saken.
I Amerika rådde svår kris, och från alla håll förspordes klagan öfver de dåliga tiderna. Rosensvärd anhåller att genom hofkanslern erhålla konglig majestäts tillåtelse att draga vexlar på Sverige, om tillståndet fortfore att blifva sämre[1]. Det skulle dock dröja länge, innan denna nödfallsutväg behöfde tillgripas.
Stor sjuklighet herskade på ön. 20 svenskar hade redan under de gångna månaderna dött derute. De militära förhållandena erbjödo ock en dyster anblick. Trumslagaren vid garnisonen hade gått ur tiden, krut saknades, och “det är intet bättre“. Batterierna voro högst usla. “De ligga högt upp mot himlen, och inga kastmaskiner finnas.“ Några bättre och mera tidsenliga kanoner, som lätt kunna flyttas från öns ena hamn till den andra, anhåller Rosensvärd särskildt, att regeringen må sända ut, “Då skulle ej de fördömda kaparne löpa in och ankra i öns hamnar.“
Af ett bref från Rosensvärd till hofkanslern af Vetterstedt, dateradt 24⁄5 1817, erfar man, att Rosensvärd från regeringen erhållit några förebråelser och varningar[2]. Hvilken orsaken härtill varit, framgår ej tydligt af skrifvelsen. Dock synes den hafva varit af finansiell natur. Förebråelserna väckte endast Rosensvärds förvåning. Han visste med sig, att han efter bästa förmåga skött sina pligter och gjort allt för att bringa reda i öns finansiella förhållanden. Öns kassor förvaltades under finanskonseljens uppsigt, och guvernören erhöll af denna det vitsord, att han i allt rättat sig efter
