deras öfvergrepp, yttrar han. 1805 års reglemente lade mera magt i guvernörens hand än det nuvarande, hvars fel var, att det ej nog bestämdt uppdrog gränserna för konseljens magt. Snart kom det till ett nytt uppträde mellan guvernören och sekreteraren[1]. “Hauswolff måtte ibland vara litet vriden eller ej rätt nykter, han eller jag måste bort“, säger Rosensvärd, som anser att han ej begått större dumhet, än då han reste ut till Barthelemy.
Strider mellan embetsmännen hade städse som en tryckande mara legat öfver kolonins förhållanden. Mellan guvernör och justitiarie förekommo ofta kollisionsfall, hvilket ej kunde förekommas, förrän justitiarien på sätt, 1815 års förslag till nytt reglemente förordar, blef ordförande i domstolen. En polisrätt var derjemte högst nödvändig — föreslogs ock af Rosensvärd — på det att domstolen ej alltför mycket måtte betungas af smärre ordningsmål[2]. Men justitiarien borde enligt Rosensvärds åsigt ej hafva något att dermed skaffa, utan placemajoren, som var den allmänna ordningens upprätthållare och vårdare på ön, borde vara den dömande i polisrätten. Nu var ön alldeles utan polis, och guvernören hade ej några medel att disponera för upprättande af en polismagt, sedan stadskassan, som förr underhållit densamma, nu blifvit bankrutt. En soldat måste göra ronden i staden, men kunde ej billigtvis gå omkring på gatorna och “drifva in svinen“.
Baron Koskull hade 1817 rest hem, och placemajorsbefattningen stod då obesatt, tills löjtnant Berghult 1818 förordnades att tills vidare bestrida densamma. Stor hjelp tillskyndades härigenom guvernören, men så mycket mer obehag beredde honom hans motparti på ön — Hauswolff och Runnels i konseljen och handlandena Danouille och Röhl.
Underrättelse om Karl XIII:s frånfälle och Karl XIV:s tronbestigning infördes i stadens tidning — Gustavia hade
