nämligen en sådan, som utkom en gång i veckan — och embetsmän och befolkning svuro under högtidligheter den nye konungen sin trohetsed.
En händelse, som tilldrog sig mycken uppmärksamhet och blef föremål för olika kommentarier, timade 1818. Ett portugisiskt fartyg, som var en “pris“ och således röfvaregods, fördes nämligen till Barthelemy och försåldes der [1]. Rosensvärd påstod sig ej hafva af vetat saken, förrän försäljningen redan var skedd, och framhöll som hufvudorsak dertill, att stadens ende polisbetjent ej gjort sin pligt. En viss Stuart tillvitade deremot guvernören, att han varit medveten om brottet, men ändå låtit det passera. Saken blef föremål för domstolens behandling, och Stuart, som ej kunde bevisa sitt påstående, dömdes för den å heder och ära gående beskyllningen till böter och afbön.
Den omständigheten, att domstolen lät det stanna vid så lindrigt straff, försämrade Rosensvärds redan förut mycket medtagna helsotillstånd. Den 19 September nödgades han afresa till de varma baden i Nevis, och placemajoren Berghult blef då regeringens främste man på ön[2]. Men det dröjde ej länge, innan Rosensvärd i Nevis slutade sina dagar. Dödsorsaken var lungsot. Hauswolff, som reste till Nevis för att bevista hans begrafning och dervid representera svenska guvernementet, säger att Rosensvärd, som under hela sitt lif hållit på styfvern, under sina sista dagar blef en slösare och ställde till oupphörliga fester för Nevis’ invånare. Att man ej behöfver tillmäta denna utsago alltför stort värde, torde vara sjelfklart, då man betänker, på hvilken fot Hauswolff stått till den döde.
Som jag förr påpekat, var Rosensvärd en man, som såg allting i svarta färger. Men så synes han ock hafva varit ett offer för ständiga bekymmer och motgångar:
