hans ekonomiska ställning var ej den bästa[1], hans älskade maka rycktes helt hastigt från hans sida, och hans helsa lemnade åtminstone under den senare delen af hans Barthelemyvistelse mycket öfrigt att önska. Kanske blef hans lynne härigenom ömtåligare, än nödigt var. Men säkert är, att han sökte efter bästa förmåga fylla den plats, hvarå han var satt, och att han med allvar arbetade på att sätta sig in i kolonins lifsfrågor: handeln och driffjedrarne för dess uppblomstring och tillbakagång, något som hans bref till hofkanslern, hvilka med stor omständlighet behandla detta ämne, nogsamt utvisa. I ett till af Vetterstedt stäldt anförande sökte Hauswolff försvara sig mot de klagomål. Rosensvärd anfört mot honom[2]. Försvaret är dock tämligen lamt och går ej på sak. I stället slår sekreteraren omkring sig med stora ord och allmänna fraser. Han anser orsaken till sina förmäns fiendskap mot honom ligga deri, att han städse gått öppet till väga och ej skytt att ohöljdt blotta förefintliga missförhållanden. För Thenstedtska slägten — två bröder Thenstedt, af hvilka den ene var v. justitiarie, och den andre förordnad till notarius publicus — hade han alltid varit en nagel i ögat. Hauswolff begär att få komma bort från ön, emedan han ej kan lida, att högsta makten förlorar sin auktoritet. “Guvernementet går ej öppet till väga, i vår domstol går ej ens anständigt till, vi drunkna i affärer, emedan ledaren ej är dem mägtig och gör småsaker till berg, utlänningen drager på axlarne åt oss, pöbeln yttrar sig i paskiller, den bättre tiger och gör betraktelser“, är slutklämmen i Hauswolffs anförande.
Redan innan Rosensvärd gått ur tiden, hade C. F. Bagge, som numera synes i egenskap af privatperson hafva varit bosatt på Barthelemy, börjat för tredje
