nöt“, hette det, “du har socker“ — hvarför ingen införseltull på S. Thomas ifrågakom. Sedan delade tulltjenstemännen och skepparen rofvet, och danska kronan fick intet.
Den svåra orkanen hade förvandlat S. Eustache till en enda hög af ruiner, så att ön enligt Norderlings åsigt torde hafva svårt att komma sig. På S. Thomas fanns ett ständigt förråd af östersjö-, medelhafs-, engelska och holländska varor, som lockade köpare till ön. På Barthelemy handlade man deremot efter den gamla slentrianen och slogs om de franska och engelska kabotörernas utsmugglade socker och rom för att betala de amerikanska lasterna. Ej en enda spik eller ett skeppund jern från Sverige fanns derute. De svenska köpmännen saknade all företagsamhet, “de ligga som hunden på hötappen“, säger Norderling, som var en älskare af ett kraftigt språk, kryddadt af populära bilder.
En ny placemajor, J. Haasum, var nu tillsatt. Om honom betygade Norderling, att han var en dugtig karl, men justitiarien synes han fortfarande hafva betraktat med stort misstroende. “Blott jag kunde få fan och hatet ur Thenstedt“, utropar han. Hauswolff afslutade med 1819 sin vistelse i kolonin, och Haasum förordnades 1⁄1 1820 att tills vidare jemte sin egen äfven bestrida guvernementssekreterarebefattningen.
1820 ingick med tämligen goda löften för Barthelemys handel[1]. Man såg vanligen 15 à 20 nordamerikanare i hamnen och dessutom en mängd franska, engelska och holländska kabotörer, som tillförde ön vestindiska kolonialprodukter. Nu märktes ej något spår af föregående års förhärjande orkan. Hamnen var åter satt i godt skick, och de stadens byggnader, som tagit skada af stormen, på nytt uppförda. På orkanen följde den fruktansvärdaste torka[2]. Inga växter buro frukt, och allt låg förbrändt. Landtbefolkningen hade derför mycket
