svårt att skaffa sig det, de till sitt nödtorftiga uppehälle oundgängligen behöfde. I September föllo dock häftiga regn, men dessa förde i släptåg en elakartad feber, som skördade många offer. Ett tjugotal främlingar jemte åtskilliga af öns egna invånare dogo. Guvernörens fyra barn nedlades på sjukbädden, och tre blefvo feberns rof. Hvad som grep Norderling mest var att hans äldste son, Gabriel, som blifvit utnämd till guvernementssekreterare och nyss anländt till ön, också gick bort. Slutligen blef helsotillståndet bättre, då senhöstens friska vindar fått bortsopa feberdunsterna[1].
Partilidelserna på ön tycktes nu hafva lagt sig till ro. Den opposition mot styrelsen, som, under det vice guvernören Berghult stod i spetsen derför, satts i scen af köpmannaoligarkin och enligt Norderlings åsigt gått ut på att göra guvernören till en lekboll i handlandenas händer — liksom fallet varit vid upproret 1810 “au temps de vieille femme Ankarheim“ — höjde nu ej vidare hufvudet[2]. Och äfven bland de lägre samhällslagren hade en bättre anda börjat göra sig gällande. Norderling vädjade nämligen, efter hvad han sjelf säger, med stor framgång till “packets“ hederskänsla. De blodiga slagsmål, som förr vanligtvis utgjort afslutningen på de ofta förekommande sjömansbalerna, blefvo allt sällsyntare. Guvernören sjelf drog ej i betänkande att ofta infinna sig vid dylika tillställningar, hvarvid han ställde vänliga ord till deltagarne och på detta sätt lyckades väcka till lif en viss ambition, som blef en driffjeder till ett bättre uppförande.
Norderling var väl vuxen sin post. Han var från sin justitiarietid förtrogen med Barthelemys speciella förhållanden, han var en handlingens och kraftens man, som förstod att på nytt lägga fasta grundvalar under guvernementet och krossa oppositionens månghöfdade hydra, men han var ock glad och lefnadsfrisk och visste att