guvernörens föreskrifter. De skaffade sig nämligen dels holländsk, dels amerikansk flagg och kommo sedan till Barthelemy för att afyttra en hop varor samt blefvo då mottagna, emedan de satte lif i handel och rörelse. Norderling synes således sjelf hafva gett sig dispens från sin stränga grundsats. Han erkänner, att han sjelf ofta blef dragen vid näsan och ofta måste blunda, men synes hafva sökt ett stöd för sitt handlingssätt i de främmande flaggor, hvarunder de fartyg, som förde kaparegodset, inkommo till ön.
1821 blef det bästa året i tjugotalets Barthelemy-historia. Förhållandena inom kolonin voro mycket fördelaktiga. Embetsmännen lefde i sämja, till och med guvernören och justitiarien synas hafva dragit någorlunda godt i lag, det var lif i handel och sjöfart, och den allmänna stämningen på ön var derför den bästa. Som af den bifogade bilagan synes, beredde ock kolonin detta år Sverige en rätt vacker vinst. Taflan saknar dock ej heller nu sin skugga. Den 9 och 10 September gick en orkan fram öfver ön[1], som i häftighet och styrka liknade 1819 års. Auktionskammaren, metodistkyrkan och en mängd negerkojor förvandlades till spillror. Norderling sjelf, som för att erhålla frisk luft flyttat in i köpmannen Elbers hus nedanför stora batteriet, måste fly derifrån klockan två på natten mellan den 9 och 10, och detta tyckes hafva skett i rätta ögonblicket, ty “salen flyttades några alnar, men sängkammarn flög till fanders“, som han på sitt grofkorniga språk berättar saken. På sjön betecknade stormen sin väg med än gräsligare spår af sin härjande framfart. Elfva amerikanska fartyg och några engelska och svenska droghers[2] gingo förlorade, och ett tretiotal menniskolif uppslukades af de uppretade böljorna.
Under 1822 gick handeln fortfarande i de gamla hjulspåren och lyckades någorlunda hålla sig uppe.
