66
Barthelemy var den förtjenande mellanden mellan Norra Amerika och de engelska kolonierna. Der utbyttes de amerikanska lifsmedlen och de vestindiska kolonialprodukterna mot hvarandra. Men ett annat förhållande skulle snart inträda [1]. Engelska parlamentet beslöt nämligen att öppna Englands kolonier för amerikanarne, och detta beslut blef för Barthelemy, som just genom sin transitohandel uppsvingat sig till en viss betydenhet, af ödesdiger beskaffenhet, om ock följderna ej genast klart trädde i dagen. Det dröjde en tid, innan engelsmän och amerikanare hunno vänja sig vid de förändrade förhållandena, och det var först följande år förbehållet att tydligt visa, hvilket afbräck Barthelemy led deraf, att handeln bröt sig nya banor. I början voro både engelska och amerikanska köpmän missbelåtna med de ömsesidiga privilegierna.
Året utmärktes af en brännande torka[2], som utbredde sina skadliga verkningar öfver hela vestindiska arkipelagen och hade till följd, att skörden slog fel, och att socker- och kaffeproduktionen blef högst obetydlig.
Saltkompaniet, som länge legat i dödskampen, erhöll nytt lif 1822, derigenom att doktor Leurén och en köpman vid namn J. Bernier, som stodo i spetsen för bolaget, lyckades anskaffa nytt driftkapital och med all kraft arbetade på saltproduktionen.
Detta år[3] kungjordes på ön konglig majestäts tillåtelse för de kulörta att deltaga i valet af konseljledamöter — en rättighet hvarom de upprepade gånger petitionerat.
Det föregående året hade kännetecknats af ett tillfredsställande lugn i kolonins inre förhållanden, men det var lugnet före stormen. Ofridens ande fick på nytt ön under sitt välde, och de gamla striderna upplågade med förnyad styrka. Men det var andra personer, som nu
