innehade hufvudrolerna. Justitiariens opposition mot styrelsen hade tystnat, och det var i stället ett helt parti, bestående af några framstående köpmän och lägre tjenstemän, som gjorde allt för att undergräfva guvernörens ställning. Partiets koryfeer voro[1] köpmännen Runnels, Danouille och Röhl och tjenstemannen vid tullen Falkman, hamnmästaren Viksell, konseljnotarien Dahlbeck och löjtnant Tybell. Röhl anförde nu i Sverige klagomål mot Norderling. Han skall enligt Norderlings påstående hafva fattat hat till honom, emedan “hans Knodd-Högvördighet en gång för oförskämdhet utvisats ur konseljen“. Men då Röhl snart kom till insigt derom, att partiet gick för långt, öfvergaf han dess fana[2] . Mellan guvernören och Dahlbeck blef striden allt hetare. Den senare jemrar sig i oupphörliga skrifvelser till hofkanslern öfver den sorgliga ställningen derute. Han hade, oaktadt han i allt ansåge sig hafva följt lagens föreskrifter, ådragit sig ovänskap från de högre embetsmännens sida — guvernörens, placemajorens såsom varande guvernörens måg, justitiariens, hvilkens knep han påstår sig hafva genomskådat. Någon af partiets medlemmar hade till Sverige öfversändt en afskrift af några beskyllningar mot Norderling, hvilka stått att läsa i en amerikansk tidning[3]. Beskyllningarne gingo ut på, att guvernören uppträdde ovänligt mot amerikanarne och i hamnen mottoge pirater. Det synes, som om man i Sverige ej skulle hafva lemnat Dem utan afseende. Norderling grämde sig nämligen, som han sjelf säger, djupt öfver konglig majestäts visade missnöje med vissa sidor af hans styrelse och tillbakakastade med kraft de framställda beskyllningarne. “Hans händer voro rena.“ Nu trädde ock hofpredikanten Lönner, som, efter hvad förut visats, var prest i kolonin, i skarp opposition mot styrelsen och anförde klagomål mot densamma hos kolonialdepartementet, och Norderling
