dessutom aldrig synes som ordinarie innehaft justitiariesysslan, drog sig nu tillbaka och protokollssekreteraren L. Morsing installerades den 7 Juli som öns justitiarie[1]. Sekreterarebefattningen i konseljen gafs samtidigt åt G. Ekholtz.
Det började nu gå mer och mer utför för Barthelemy. Handeln råkade i en lägervall, som tilltog i den mon, engelsmän och amerikanare lärde sig inse fördelarne af det direkta varuutbytet, och Barthelemy således upphörde att spela rollen af en förmedlande länk i den handelskedja, som dittills omslutit Norra Amerika och Vestindien[2]. Äfven under 1823 kommo väl amerikanare af gammal vana till ön för att afyttra sina lifsmedel, men köpmännen vågade ej skaffa sig så stora lager deraf, då de ej voro säkra att kunna afyttra dem[3]. Under orkanmånaderna — Augusti, September och Oktober — tycktes handeln nästan dö ut.
Man började nu derute hysa allvarliga farhågor för kolonins blifvande öde. Norderling betonar oupphörligt i sina rapporter, att staten var för hög. Besparingar i löner och indragningar af tjenster voro enligt hans åsigt nödvändiga. I sin Novemberrapport väckte han följande förslag: 1) guvernörens lön borde sänkas med 2000 piaster (från 7000 till 5000), 2) anslaget till det kalas, som brukade gå af stapeln på konungens födelsedag, borde sänkas — saken hade dessutom blifvit en slentrianmässig skyldighet, hvarpå invånarne snart sagdt pockade — och 3) prestbefattningen borde indragas, och lönen således inbesparas. Norderling håller före, att ingen svensk prest behöfdes derute. Soldaterna finge nöja sig med på fartyg vanliga andaktsöfningar, man kunde använda husandakt och dessutom besöka metodistkapellet.
Ett slags civiläktenskap för katoliker synes under Norderlings guvernement hafva användts på ön[4]. Emedan
