70
lång tid kunde gå om, hvarunder det ej fanns katolsk prest att tillgå i kolonin, och guvernören ville undvika, att folk lefde tillsammans i konkubinat, lät han en sorts kommunala tjenstemän, som han kallar “les capitaines du quartier“ efter gudstjensten kungöra lysningar till blifvande äktenskap och kontrahenterna sedermera i närvaro af föräldrar och vittnen inför honom svära hvarandra trohet. Han lemnade det sedan i deras fria skön att låta helga det knutna bandet, då det blef tillgång till prest. I allmänhet tyckes Norderling hafva synnerligen vinnlagt sig om att uppträda som katolikernas gynnare och vårdare af deras kult. Så arbetade han energiskt för, att kolonin måtte vara försedd med katolsk prest. Detta förefaller något egendomligt, då man känner, att han ansåg den protestantiske prostens tillvaro i kolonin obehöflig. Får man ej anse det vara fullt fog för denna hans skiljaktiga ståndpunkt, som han sjelf anför, nämligen att den katolske prosten nödvändigt behöfdes som undervisare af den gräsligt okunniga landtbefolkningen, kan man väl ock i den omständigheten, att den protestantiske prosten naturligtvis aflönades ur kolonins hårdt anlitade kassa, under det att den katolska befolkningen sjelf fick aflöna sin själasörjare, spåra en orsak dertill. Möjligen förlänade ock hans förbittring mot Lönner en viss grad af skefhet åt hans åsigt i detta fall.
I staden verkade metodisterna mycket godt med sin skola. Vid en examen 1824 förhörde guvernören der öfver hundra neger- och mulattbarn, som gåfvo tillfredsställande svar[1].
1824 blef i ekonomiskt hänseende ett nytt olycksår för Barthelemy. Handeln förde under årets förra hälft ett tynande lif och sjönk under orkanmånaderna ända derhän, att blott en enda amerikanare visade sig i Gustavias hamn. Det blef icke blott icke något öfverskott på inkomstsidan, utan kolonin ville icke ens bära sig.
- ↑ Rapport af Februari 1824.
