74
var 150 balar, men 1826 års antogs ej gå öfver 80. Norderling hade sökt få vinplantering till stånd och derför anskaffat frön från Madeira, men hans företag hade ej gynnats af framgång. Torkan varade för länge — ibland ända till 5 à 6 månader — för att ömtåliga plantor skulle kunna lefva i den tunna matjordsskorpan.
I December 1826 timade en händelse, som hade den största betydelse för Barthelemy och kom hoppets sol att på nytt sprida sina lifgifvande strålar öfver den lilla klippön i vesterhafvet. Engelsmännen stängde nämligen åter sina kolonier för amerikanarne, och som genom ett trollslag förvandlades situationen på Barthelemy. Der kom mod i misströstans ställe, modet födde af sig företagsamhet, der blef lif och rörelse, och snart stod den forna transitohandeln i full blomma.
1827 företedde Gustavias hamn den gamla anblicken. Massor af tyngre fartyg kommo för att afyttra Norra Amerikas lifsmedel, och deromkring svärmade lätta engelska droghers, lastade med vestindiska kolonialprodukter[1]. Nu sprungo tullinkomsterna under årets bättre månader med ens upp till 2500 à 3000 spanska daler, skulden till embetsmännen betalades, och kolonin kunde på nytt lemna sitt moderland tribut.
Detta år sökte svenska regeringen göra en sjelfständig affär på Barthelemy[2]. Den utsände nämligen till försäljning derute 1000 centner krut och 31561 fot tunnbräder som last å skeppet Carl Johan. Det gick trögt att försälja lasten[3]. Hvad särskildt bräder beträffar, fanns redan förut god tillgång af amerikanska på platsen.
Med Carl Johan följde ock 10 soldater, som blefvo en välbehöflig förstärkning i den ytterligt försvagade garnisonen.
1828 gaf lysande ekonomiska resultat.
