hvaribland justitiarien naturligtvis skulle vara en — afdömas, men alla 5 ledamöternas närvaro fordrades för mål, som gingo å ära och lif. En gräns var således uppdragen mellan den lagskipande och verkställande magten, och de drabbningar, som så ofta levererats mellan domstolens ordförande, guvernören, och dess juridiskt bildade ledamot, justitiarien, borde ej härefter förekomma. En förändring, som följande år vidtogs i kolonins styrelse, återförde dock till en viss grad förhållandena på den gamla foten, att de verkställande och lagskipande myndigheterna delvis sammanblandades. För att en indragning i staten skulle kunna ske, blef nämligen guvernörsbefattningen tills vidare afskaffad, och en interimsstyrelse, bestående af placemajoren och justitiarien, sattes i guvernörens ställe[1] . Regeringskonseljen, domstolen och finanskonseljen fortbestodo. I den nya styrelsen hade placemajoren och justitiarien lika magt och myndighet, om ock något högre rang tillkom placemajoren[2].
Norderling drog sig nu tillbaka till privatlifvet, sedan han för Barthelemys invånare kungjort den nya ordningen[3]. Han dog 1828 ute i kolonin.
Det var hädanefter placemajoren J. Haasum och justitiarien L. Morsing, som ledde öns angelägenheter.
Handeln lefde fortfarande endast ett matt och flämtande lif. Tullinkomsterna uppgingo endast till 500 spanska daler för månad[4].
Öns folkmängd hade nu nedgått till 4016 personer, hvaraf 1723 voro hvita, 906 fria kulörta och 1387 slafvar. Landtbefolkningen tillkämpade sig en torftig utkomst med fiske, trädgårdsodling och boskapsskötsel. Bomullsplanteringen nedgick mer och mer, enär priset å bomull ställde sig särdeles lågt. 1825 års afkastning
