kolonier, i det främmande magters fartyg äfven i fredstid vägrades tillträde, ej här äro användbara. Exempel på afvikande från dessa maximer hafva förut förekommit, i det kolonier, som ej sjelfva burit sig, af sina moderstater gjorts till frihamnar. På detta sätt hafva säten för en blomstrande handel skapats, hvarpå Antillernas frihamnar, S. Eustache och S. Thomas äro goda bevis. Derför bör ock Barthelemy förses med frihamnsrättigheter.
I denna promemoria har Willman, som synes hafva varit i besittning af för sin tid vidsträckta vyer på handelns område, fästat svenska regeringens uppmärksamhet på det medel, som sedermera under gynsamma yttre förhållanden skulle bevisa sig mägtigt att göra Barthelemy till en liten guldgrufva för svenska staten. Som vi sedan skola få se, blef nämligen just den omständigheten, att svenska regeringen gaf Barthelemy karakteren af frihamn [1], att främmande magters handel här på neutral mark frigjordes från annorstädes tryckande bojor, den kraftiga häfstången till koloniens lifliga uppblomstring under flera årtionden.
Vid 1785 års slut hade folkmängden växt till 950 personer, hvaribland 542 voro fria och 408 slafvar. Den svenska besättningen på ön uppgick, då både befäl och manskap inräknades, till en styrka af 56 man [2].
Handeln omgafs på denna tid fortfarande af hämmande skrankor. Så brukade handeln på vissa utländska orter ingalunda vara hvarje medborgare fri och öppen, utan lades i stället i händerna på privilegierade kompanier.
Detta blef ock här i Sverige fallet med den handel på Vestindien, som naturligtvis skulle uppstå genom förvärfvandet af en koloni i de vestindiska farvattnen.
Ett vestindiskt kompani upprättades nu härför, liksom Sverige sedan 1731 hade ett ostindiskt.
