Den 7 Mars 1785[1] synes ön faktiskt hafva kommit i svenskarnes händer. Den öfverlemnades då af S. Barthelemys och S. Martins ståthållare, chevalier de Durat, i baron S. M. Rayalins vård. Rayalin blef nu öns förste svenske guvernör. Doktor Fahlberg blef guvernementssekreterare, S. Thunborg blef svensk prest på ön, och garnisonen stod under befäl af P. H. Rosenstein.
Då Barthelemy blef svensk koloni, te sig dess förhållanden i en mörk dager. Hela invånareantalet uppgick blott till 739 personer, hvaraf 458 voro hvita — fransmän, engelsmän och holländare — och 281 negrer. Den odlade jorden på ön var visserligen god, men befann sig i händerna på 9 jordbrukare. Taflans ljusaste punkt var den förträffliga hamnen — le Carenage [2].
Rayalin klagar öfver, att omkostnaderna derute i början varit stora, men säger sig på samma gång hysa godt hopp, att kolonien i framtiden skall bära sig [3].
Det danska justitierådet och handelsagenten Willman, som synes af svenska regeringen hafva blifvit vidtalad att yttra sig om de vestindiska förhållandena, hvartill han på grund af sin stora handel i de vestindiska farvattnen var synnerligen lämplig, ger i ett längre utlåtande en bild af ställningen på Barthelemy strax efter föreningen med Sverige samt föreslår ock medel, hvarigenom densamma kan upphjelpas och förbättras [4]. Öns omkrets var liten, folknummern låg, och produkterna få. Fiske, kalkbränning och boskapsskötsel voro invånarnes vigtigaste näringsgrenar. Af socker och bomull samt öns öfriga produkter kunde ön på sin höjd utskeppa 4 laster årligen. Någon egentlig marknad för sina produkter kunde ej Sverige få derute, om ön stängdes för främlingar. Willmans åsigt är derför, att de grundsatser, staterna på denna tid i allmänhet tillämpade på sina
