Vestindien öppnats för amerikanarne. Deremot stod man der helt rådlös, då frågans andra afdelning kom till behandling.
Den 2 Augusti 1837 drabbades det redan förut, menskligt att döma, nog hårdt pröfvade Barthelemy af en fasansvärd olycka[1]. En rasande orkan, förskräckligare till sina följder än 1819 års, strök då fram öfver ön och utvecklade en vild styrka. 200 hus förvandlades till spillror, och ungefär 100 blefvo mer eller mindre svårt ramponerade. 40 menniskor dödades, 30 sårades. Kronans hus å ön ledo mycket af orkanen, isynnerhet guvernementshuset, och guvernören och hans barn sväfvade i dödsfara, då de sökte rädda sig undan de ramlande ruinerna. Både den katolska kyrkan och den svenska blefvo af stormen synnerligt illa åtgångna. På landet var orkanen i allmänhet skonsammare i sin framfart. Ett lifligt deltagande kom kolonin till del från de kringliggande öarne, ett deltagande som äfven gaf sig luft i rika penningbidrag, och äfven inom kolonin insamlades vackra summor till deras hjelp, hvilka träffats af olycksslaget. Af kongl. majestät erhöllo de som skänk 1000 pund[2], och konseljen tillsatte en komité af förtroendemän, som skulle handhafva utdelningen af dessa pengar. Man grep sig genast kraftigt an med reparationer och nybyggnad, och vid årets slut voro de publika byggnaderna satta i någorlunda hjelpligt skick[3].
Handeln höll sig under 1837, 1838 och 1839 vid någorlunda friskt lif. Tullinkomsterna sprungo för Juni 1839 upp till 897 sp. daler[4]. Under detta år inklarerades 59 svenska fartyg, 52 amerikanska, 251 engelska, 33 franska, 7 danska, 54 holländska, 8 spanska, 1 kolumbianskt[5]. De flesta häraf voro dock af liten drägtighet.