80
1840 öfvergicks kolonin af ett nytt slags olycka. Det bröt nämligen ut elakartade intermitenta febrar, som skördade många offer[1]. De uppgingo under årets lopp till 300. De flesta embetsmän nedlades på sjukbädden, men tillfrisknade så småningom. Tullförvaltaren Plagemann och batteribefälhafvaren Lyon förlorade sina hustrur, tullbesökaren Abbot och hans maka dogo. Guvernören gjorde länge sjukdomen motstånd, men slutligen blef äfven han angripen deraf. V. justitiarien Ulrich, som tillfrisknat, skrifver nu rapporterna till Sverige. Det är en mörk bild, han ger af förhållandena i kolonin[2]. Folkmängden hade nedgått till 2555 personer. Den allmänna nöden och fattigdomen hade gett febern vapen i händerna. Eländet trotsade hvarje beskrifning. Nu voro äfven de båda läkarne — Leurén och en extra läkare, Mason — sjuka. Sjukdomen förorsakade en nästan total stagnation i de vanliga göromålen. Af April 1841 finnes en rätt utförlig redogörelse för kolonins tillstånd vid 1840 års slut, hvilken redogörelse synes utgå från kolonialdepartementet[3]. Deri heter det, att utsigterna för kolonins uppblomstring voro synnerligen små, då man ej hade skäl att vänta en förändring i förhållandet mellan England och Norra Amerika. Till utvidgande af sin egen afkastning kunde ej kolonin taga sin tillflykt, enär den utom bete för några kreatur och en ringa mängd trädgårdsalster blott frambragte något bomull och salt, af hvilket senare skörden för år brukade uppgå till ungefär 3000 tunnor. Ehuru en svår farsot rasat, som laggt 300 à 400 menniskor i grafven och beröfvat menniskorna all verksamhetsifver, var det dock lika mycket lif i handel och rörelse som under föregående år. Härtill fanns en orsak af tillfällig art. På de engelska öarne hade marknaden blifvit öfverfylld med varor, och stockning hade derför inträdt. Derför gjordes en och annan spekulation