Europa i Juni 1844[1]. Justitiarien Ulrich är som vanligt hans ställföreträdare. Kolonin fick nu en särskild katolsk prest efter att förut vanligtvis hafva haft sådan gemensam med S. Martin[2]. Äfven metodisterna hade sin predikant. Men den svenska prestbefattningen blef ej besatt, sedan pastor Carlsson, som det synes, före 1840 lemnat ön. Guvernören trädde i hans ställe vid utförandet af presterliga förrättningar. Härom var följande förordnadt: 1) hos guvernören göres anmälan om de presterliga förrättningar, som dervarande svenskar vilja hafva enligt svensk kyrkolag och ordning utförda, 2) guvernören förrättar dop, brudvigsel och jordfästning, 3) lysning kungöres under två veckors tid på den tafla, hvarå legala kungörelser meddelas allmänheten, och tillkännagifves tre söndagar å rad genom anslag å den svenska kyrkans dörr, 4) mötes intet hinder, fullbordas äktenskapet genom vigsel, 5) guvernören skall föra fullständig förteckning öfver dop, brudvigslar och jordfästningar, hvilken sändes till Upsala domkapitel[3].
Redan 1818 föreslog konungen svenska riksdagen, att Barthelemy måtte säljas, om det kunde ske på någorlunda förmånliga vilkor, och riksdagen gaf härtill sitt bifall. I den skrifvelse till riksdagen 1841—45, hvari konungen väckte förslag om upphörandet af kolonins separatställning och återbringande under statsverket, yttras att stora ansträngningar gjorts härför, som dock ej krönts med framgång. Kolonin, som skilts från statsverket, på det att dess handel skulle få en friare och naturligare utveckling, hade länge burit sig på ett utmärkt sätt, och kongl. majestät hade ofta kunnat anvisa summor, som influtit derifrån, till Sveriges gagn och nytta. Men sedan England öppnat sina kolonier för direkt handel med Amerika, och Barthelemy, som stod eller föll med sin transitohandel, hade blifvit till största delen beröfvad
