82
förnämligast i smuggling af bränvin (gin) och proviantartiklar till grannskapets öar. Öns skogstillgångar voro borta, klipporna, hvarå endast låg en lätt skorpa af matjord, hafva intet skydd mot sol och vind. Odlingen af växter var derför förknippad med stora svårigheter. Ananasplantan och bomullsbusken gingo bäst. Men sedan en strängare tulluppsigt börjat tillämpas på de franska öarne, dit mycken bomull förr insmugglats från Barthelemy, hade bomullsodlingen trädt i bakgrunden. Invånarne, som ej trycktes af hårda skatter, lefde ett lugnt lif, belåtna med sin lott.
Med 1841 inträdde ett bättre hälsotillstånd inom kolonin[1]. Inga nya sjukdomsfall förekommo. I Juni företog guvernören Haasum, som åtnjöt tjenstledighet, en rekreationsresa hem till Sverige, och justitiarien Ulrich förvaltade hans embete. I senare delen af 1842 återvände Haasum och återtog sin befattning.
1843 gick en förskräcklig jordbäfning fram öfver den vestindiska arkipelagen[2]. Barthelemy kom någorlunda helskinnadt undan. Men för Guadeloupe gick det så mycket sämre. De sårade och dödade räknades här i tusental.
Handel och rörelse förete det gamla utseendet. Ett eller annat amerikanskt fartyg, lastadt med mat- och trävaror, ett eller annat danskt eller tyskt, förande bränvin, gaf lifvet i hamnen en prägel af friskhet. Men marknaden blef som vanligt lätt öfverfull, och afsättningen gick lamt.
Några ombyten af embetsmän skedde vid denna tidpunkt[3] . Doktor J. Uddenberg blef garnisons- och guvernementsläkare, major M. Myhrberg guvernementssekreterare — platsen hade varit obesatt sedan 1835 —, G. Röhl blef Plagemanns efterträdare som tullförvaltare. Guvernören får på nytt tjenstledighet och afreser till
