blef hans efterträdare som tullförvaltare, justitiarien Ulrich som räkenskapsförare[1]. Men Delisle skötte platsen endast tills vidare, och notarien Höghberg blef af regeringen förordnad till ordinarie tullförvaltare[2]. Kapten Lyon gick ur tiden 1849, och sekundlöjtnanten Afzelius, som händelsevis befann sig i Vestindien, förordnades att tills vidare sköta den lediga platsen. 1851 kom den af regeringen utnämde batteribefalhafvaren, friherre E. von Vegesack ut till Barthelemy och aflöste Afzelius[3].
1850 utmärkte sig för en för kolonin högst förderflig torka. Den blef värre, än man i mannaminne upplefvat. Vatten kunde ej få köpas för pengar. Sorgligast var det stäldt för landtboarne, som hvarken hade bete eller vatten för sina kreatur. De sökte lifnära dem med kaktusarter, hvarå taggarne afbrännts[4]. I Juni föllo välgörande regnskurar, berg och dalar stodo snart klädda i en grönskande skrud, och plantering af potatis och yams bedrefs med all ifver. Landtmannens utsigter ljusnade, men så kom der en ny olycka i form af en orkan, som återgaf jorden hennes förra förbrända utseende[5]. Orkanen rasade ej med samma vilda styrka som 1837 års, men varade längre. Hus och vägar förstördes, stadens enda promenadplats — den s. k. nya vägen — blef på det sorgligaste tilltygad, och fartyg blefvo vrak. Den hemske besökaren kräfde ej denna gång något menniskolif, ehuru han hotade många.
På Barthelemy bildades 1851 en anglikansk församling[6]. Man hade länge varit i afsaknad af evangelisk själavård, om det bortsåges från de metodistmissionärer, som mera tillfälligtvis vistades på ön. Nu kom
