88
engelske biskopen på Anguilla öfver till Barthelemy, upptog 24 nya medlemmar i den anglikanska kyrkan, konfirmerade och utdelade nattvarden. Derjemte ställde han en prest — J. A. Rock — i spetsen för den nybildade församlingen, hvilket godkändes af guvernören. En skola, hufvudsakligen afsedd för de lägre klasserna, upprättades ock 1851. Lärare var B. V. Bigard, som derför åtnjöt 100 sp. dalers arvode ur slafunderstödsfonden.
Den katolska församlingen på ön, som i sig inneslöt mer än 3⁄4 af hela befolkningen, stod under biskopen af Guadeloupe. Denne företager ock ofta inspektionsresor till Barthelemy.
Det var ej ännu slut på den långa rad af hårda olycksslag, som tid efter annan träffade Barthelemy. Den 2 Mars 1852 utbröt en förskräcklig eldsvåda i Gustavia[1]. Det stod ej i menniskomagt att hindra de vildt framrusande lågorna, som hade stormen till bundsförvandt, och snart var den på sydvestra sidan af hamnen liggande staden ett enda eldhaf. Flammorna fingo den bästa näring i de tätt sammanpackade, med spåntak försedda trähusen. 135 hus lades i aska, och 400 à 500 menniskor stodo der utan tak öfver hufvudet. Intet af lösegendomen kunde heller räddas. Man uppskattade sammanfattningen af de lidna skadorna till 80000 sp. daler. Nöden och eländet nådde sin spets. Allmänna medel till understöd stodo ej kolonin till buds. De icke brandskadade visade sig synnerligt hjelpsamma, och från närgränsande öar inflöto de rikaste bidrag. En komité tillsattes, och dagliga utdelningar af lifsmedel och pengar förekommo. På detta sätt afhjelptes de mest trängande behofven, och man började snart tänka på att bygga. Bidrag inflöto fortfarande från flera håll, till och med i London och Newyork insamlades pengar till de brandskadades hjelp, och ett räntefritt lån lemnades af svenska staten[2].
