barmhertighetssystrar från Guadeloupe gifvit undervisning, men äfven de hade nu begifvit sig bort. Befolkningen var gräsligt okunnig. Endast en tjugondedel af landets invånare kunde läsa, och äfven i staden lemnade förhållandena häri mycket öfrigt att önska. Som enda säkra botemedlet häremot föreslog Ulrich, att en kompetent svensk lärare tillsattes[1]. Under honom kunde både den romersk-katolska lärans anhängare och anglikaner och metodister böja sig, och kolonien skulle föras framåt i civilisation och försvenskning. Regeringen antog guvernörens förslag och förordnade, att ett anslag af 400 sp. daler skulle årligen utgå till “folkundervisningens befrämjande“ på ön[2]. Religionsundervisning skulle ej meddelas, emedan man ville draga till skolan barn af olika bekännelser. (Invånarne = 2032 katoliker, 133 metodister, 211 anglikaner och 14 luteraner.) Fil. doktor Falk blef skolans lärare till 1870, då han för sin helsas skull nödgades resa hem. Undervisningen öfvertogs sedan till 1875 af fil. kandidat Bergecreutz. Resultatet motsvarade ej förväntningarne. Det blef emellertid bättre, då en vid undervisning van metodist, som satt sig in i öns speciella förhållanden, öfvertagit lärarebefattningen. Lärjungeantalet, som nedgått till 5, höjde sig nu betydligt[3].
Den 29 Juli 1867 drabbades Barthelemy af ett nytt olycksslag. Det var en orkan, som utbredde sina skadliga verkningar öfver ön. Han stod ej långt efter 1837 års i styrka. Skörden såg så lofvande ut och vädret var härligt. Men då kom förhärjaren. Bomullsbuskarne, trädgårdsväxter och rotfrukter förstördes eller förbrändes, kokosnöt- och andra fruktträd blefvo afbrutna eller uppryckta med rötterna. 55 hus — 22 på landet och 33 i staden — förstördes i grund, 60 hus i staden blefvo dessutom mer eller mindre skadade af den vilda stormen.
