(sid. 50–65). Den innehåller även några uppgifter från annat håll än de nämnda, däribland enstaka uppgifter från någon kommitténs ledamot.
Det framgår av nämnda sammanställning, att åtminstone inom de allra flesta. län (alla utom Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län) orter finnas, där ortsbefolkningens tillgång till friluftsbad icke anses tryggad, i varje fall icke för framtiden. En ofta framhållen olägenhet är förorening av vattnet, men i de flesta fall är det bebyggelse, som har förstört stränderna ur friluftslivets synpunkt eller hotar att förstöra dem. Direkta uttalanden om fara för friluftslivet på grund av strandbebyggelse föreligga från Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Betänkligheter av olika slag med anledning av strandbebyggelsen uttalas även från Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Hallands och Värmlands län, ehuru den icke uttryckligt betecknas såsom något allmänt direkt hot mot friluftslivets möjligheter. De enda län, där bekymmer över strandbebyggelsen icke direkt tagit sig uttryck i de uppgifter eller uttalanden, vilka ingå i sammanställningen, äro Gotlands, Blekinge, Kopparbergs och Jämtlands län.
Länsarkitekterna, av vilka ett flertal redan i svar på en tidigare rundskrivelse framfört önskemål om bättre skydd mot olämplig bebyggelse särskilt för stränderna, understödja i sina svar på kommitténs sista rundskrivelse nästan enhälligt för sitt distrikts vidkommande förslaget om en strandskyddslagstiftning och föreslå i regel bebyggelsekontroll i större eller mindre utsträckning även för sötvattensstränder. Utan kännedom om kommitténs därmed överensstämmande uppfattning ha flera länsarkitekter föreslagit, att stränderna vid storsjöarna Vänern, Vättern och Mälaren likställas med saltsjöstränderna. Från talrika kommuner m. m., fördelade på ett stort antal län, föreligga även yrkanden på, eller förord för strandskyddsåtgärder, bland annat förbud mot avstyckning och bebyggelse.
I vilken utsträckning strandbebyggelsen är mer än ett lokalt problem framgår kanske bäst, om man följer kustlinjen från norska till finska gränsen och granskar förhållandena län för län. För Hallands och Skånes del bygger denna granskning delvis på den personliga kännedom om förhållandena, som kommittén förliden sommar bereddes tillfälle att förskaffa sig. I Göteborgs och Bohus län hotar den från Göteborg påträngande sportstugekonjunkturen möjligheterna till friluftsbad och kustens övriga rekreationsvärden till men för icke blott Göteborgs och länets befolkning, utan i stor utsträckning även för befolkningen i upplandets industriorter (Trollhättan, Borås o. s. v.) och till en viss grad för semesterfirande från hela landet. Västkusten har länge tjänat människor från vitt avlägsna delar av landet som rekreationsort under semestern, och man torde böra räkna med att så i ännu större utsträckning kan bli fallet i framtiden. Norra delen av Hallands län har stor betydelse ur rekreationssynpunkt för Göteborgs-ortens befolkning, och intressemotsättningen mellan strandbyggarna och allmänheten är påtaglig. Övriga delar av
