givetvis icke heller underskattas, men få väl dock i huvudsak anses begränsade till de fall, då kommuner eller enskilda sammanslutningar begära bidrag av tipsmedel för markanskaffningen. Något annat lärer knappast heller hava varit avsett vid nämndens inrättande, som ju direkt föranletts av behovet av ett förslagsgivande och kontrollerande organ i avseende å fördelningen av bidrag ur fonden för friluftslivets främjande. Det synes utredningen antagligt att åtskilliga fördelar skulle stå att vinna, därest det funnes ett statligt organ med uppgift att även i andra fall giva råd och anvisningar till kommuner och sammanslutningar angående inrättandet av fritidsreservat framför allt i syfte att åvägabringa en önskvärd ändamålsenlig samordning av deras insatser i detta hänseende. Behov av en av staten organiserad rådgivande och samordnande verksamhet torde för övrigt i minst lika hög grad komma att göra sig gällande i fråga om andra åtgärder till friluftslivets främjande. Innan därmed sammanhängande problem blivit i sina huvuddrag utredda, vilket ännu icke skett och heller icke kunnat ske inom ramen för detta betänkande, saknas emellertid tillfredsställande möjligheter att bedöma efter vilka riktlinjer en dylik verksamhet bör ordnas. Utredningen har därför ansett sig icke böra nu ifrågasätta någon utvidgning av fritidsnämndens uppgifter i förevarande hänseende.
Kap. VIII. Frågor berörande kommunernas verksamhet för inrättandet av fritidsreservat.
Åtskilliga kommuner, huvudsakligen stadskommuner, hava under de senare åren inköpt mark för att disponera densamma för sina invånares friluftsliv. Det förekommer också att kommuner för samma ändamål förvärvat nyttjanderätt till markområden. En redogörelse — som emellertid icke är uttömmande — för kommunernas åtgärder i dessa hänseenden har utredningen lämnat i kap. II (sid. 49 f.). I allmänhet har det därvid varit fråga om områden för friluftsbad med eller utan därtill sig anslutande campingområden. Ganska många fall förekomma emellertid även, då städer förvärvat mycket vidsträckta fritidsreservat för det mera rörliga friluftlivet. Av den omfattning, vari sålunda kommuner faktiskt beslutat förvärva mark till fritidsreservat genom köp eller nyttjanderättsavtal, kunde man vara benägen draga den slutsatsen, att det knappast skulle förefinnas några delade meningar angående kommunernas befogenhet i detta hänseende. En sådan slutsats är emellertid långt ifrån riktig, vilket bland annat framgår därav, att en del kommuner i skrivelser till utredningen yppat tvivelsmål angående kommunernas befogenhet att besluta om inköp av mark för friluftsändamål. Som bekant har det också inträffat, att beslut om planerade kommunala markförvärv för sådana ändamål
