för befolkningen inom ett flertal kommuner, enär det åtminstone beträffande större reservat icke låter sig göra att begränsa tillträdet till detsamma till invånarna i en viss kommun. Särskilt påtagligt blir detta förhållande i trakter, där folkrika samhällen ligga tätt såsom i Stockholms och Göteborgs omgivningar, i Skåne och över huvud i industribygderna. Det synes därför antagligt, att behov av tvångsvis genomförd samverkan mellan två eller flera kommuner kan uppkomma. Detta gäller emellertid icke blott frågor rörande friluftslivet utan många andra kommunala förvaltningsuppgifter. Ett särskilt skäl för fritidsutredningen att icke nu till fristående behandling upptaga frågan om kommunalt samarbete för friluftslivets främjande utgör den omständigheten, att särskilda sakkunniga – utredningen rörande kommunal samverkan – för närvarande äro sysselsatta med utarbetande av förslag till regionplanelagstiftning, varigenom spörsmålet om skyldighet att deltaga i kommunalt samarbete i fråga om inrättandet av fritidsreservat i viss utsträckning torde komma att lösas. För de kommuner, som frivilligt vilja samarbeta för tillskapandet av friluftsreservat, stå många olika utvägar öppna, såsom bildande av kommunalförbund, stiftelser m. m.
