Sida:SOU 1940 12.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123

fiskerätt, som ej är på annat sätt disponerad, skall, där gällande bestämmelser och tillgången på fisk sådant medgiva, i allmänhet utarrenderas till lämplig person. Liksom beträffande jakträttsupplåtelse uppgöres förslag till fiskerättsupplåtelse av vederbörande jägmästare, varefter förslaget granskas av överjägmästaren och prövas av domänstyrelsen. Upplåtelse av fiskerätt må i allmänhet icke ske för längre tid än fem år. Tillfällig upplåtelse av rätt till fiske äger dock jägmästaren medgiva för underlydande personal och annan sökande, då värdet av upplåtelsen icke överstiger 100 kronor. I övriga fall skola även sådana ärenden prövas av domänstyrelsen.

C. Synpunkter som framförts under riksdagsbehandlingen och i yttranden till fritidsutredningen.

För behandlingen i riksdagen av friluftslivets markfråga har en fullständig redogörelse lämnats i kapitel I. Det torde dock vara lämpligt att här erinra om följande därunder gjorda uttalanden angående kronoegendomarnas disponerande för friluftslivets behov.

I den av herr Fredrik Ström vid 1936 års riksdag väckta motionen, I: 294, framhölls, att vissa lämpligt belägna kronoparker skulle för en relativt ringa kostnad kunna upplåtas till allmänningar för friluftsliv utan nämnvärt förfång för skogsbruket. De åtgärder, som kunde anses erforderliga, vore upplåtandet av lämplig mark inom kronoparkernas områden till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal, som inte endast kunde tjänstgöra som övervakare av ordningen utan även som instruktörer i naturkunskap och friluftsidrotter. Även om de kronans domäner, vilka låge i de större städernas närmaste grannskap, icke alltid vore av den storleksordning, att de ensamma skulle kunna fylla en eller flera städers behov av rekreationsområden, kunde de dock i vissa fall tänkas bilda kärnan i större, delvis av en eller flera kommuner ägda och skapade allmänningar. Under alla förhållanden måste det ur folkhälsans synpunkt anses vara av vikt, att kronan icke till enskild person sålde eller till annat ändamål uppläte mark, som nu eller framdeles kunde tänkas få betydelse ur rekreationssynpunkt.

Dessa av motionären framförda synpunkter och önskemål fann jordbruksutskottet, som avgav utlåtande över motionen, förtjäna beaktande.

Den likaledes vid 1936 års riksdag väckta motionen, II: 165, av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson berörde också i korthet kronodomänernas betydelse för friluftslivet. I motionen framhölls, att områden av skogsdomänerna, vilka vore belägna inom räckhåll för befolkningen i städer och tättbebyggda samhällen, syntes böra upplåtas och för framtiden bevaras såsom rekreationsplatser för den icke jordägande befolkningen. Till dessa områden kunde de skaror, som sökte sig ut till friluftsliv, hänvisas. Ordnandet av dessa naturreservat borde ske i samarbete mellan kronodomänernas förvaltning och vederbörande kommuner.