skötsel, bör anläggningskostnaden fördelas efter den beräknade nyttan. I dylika fall kommer det förmodligen i regel att visa sig lämpligast, att vägbyggandet utföres genom revirförvaltningens försorg.
Frågan om camping inom riksallmänningarna förtjänar ett utförligare omnämnande än den hittills fått. På riksallmänningarna är det angeläget att få till stånd ordnad camping. I betraktande härav har utredningen föreslagit att tältning inom riksallmänning som regel endast skall få ske på särskilda för detta ändamål anvisade områden. Tydligt är, att det måste anvisas ett tillräckligt stort antal dylika områden med lämplig belägenhet. Härvid bör revirförvaltningen samråda med för saken intresserade kommuner och friluftsorganisationer. För dessa områdens iordningställande fordras åtskilliga åtgärder. Det måste sörjas för tillgång på dricksvatten, för avlopp, för avträden m. m. Ordningsföreskrifter böra meddelas och deras efterlevnad övervakas. I de fall, då campingområdena utarrenderas till kommuner, föreningar och dylika, synes det närmast böra ankomma på dem att sörja för allt detta, och bestämmelse därom bör då inryckas i upplåtelseavtalet. Det måste emellertid antagas, att behov relativt ofta skall uppkomma av campingplatser, för vilka icke någon kommun eller organisation vill övertaga ansvaret. I dylika fall synes det icke finnas någon annan lämplig utväg än att vederbörande revirförvaltning ombesörjer campingområdenas iordningställande och nödig bevakning. Då de för camping bäst tjänliga platserna i allmänhet torde vara att söka i närheten av förefintlig bebyggelse, synes man kunna påräkna att arrendatorer av skogsbruk och dylikt ofta skola vara villiga att mot ersättning biträda härvid. Vare sig detta blir förhållandet eller annan lejd arbetskraft måste anlitas eller exempelvis vakthållningen utföres av kronojägare såsom extra uppdrag, kommer att härav föranledas vissa kostnader för revirförvaltningen, vilka kanske icke kunna täckas med de avgifter, som utredningen förutsätter skola uttagas av de tältande. Till regleringen av denna finansiella fråga återkommer utredningen i det följande.
Någon annan rätt till jakt inom riksallmänning än den, som på grund av stadgande i lag envar medgiven (jfr 14 § jaktlagen), bör uppenbarligen icke tillkomma allmänheten. Jakträtten på de kronoegendomar, som ingå i riksallmänning, bör utövas enligt samma grunder som för andra kronoegendomar. Någon ändring i gällande bestämmelser härom föreslås alltså icke. Den risk för att besökare av riksallmänning skola komma till skada, då jakt bedrives, torde huvudsakligen hänföra sig till den tid, då älgjakten pågår. Under denna tid samt, i jakträttsinnehavarens intresse, en kortare tid närmast dessförinnan, bör allmänheten undvika att uppehålla sig i markerna. Beträffande den s. k. ordinarie älgjakten brukar numera årligen varningar och råd kungöras i press och radio varför några speciella åtgärder för riksallmänningarnas vidkommande knappast torde vara av behovet påkallade. Till undvikande av olyckor, då älgjakt enligt särskilt tillstånd bedrives å annan tid, synes dock för sådant tillstånd, som berör riksallmänning, böra sättas som villkor, att meddelande om jakten på lämpligt sätt bringas till den därav berörda allmänhetens
