Kap. XV. Frågan om tvångsförfarande för tryggande av tillgången på mark till fritidsområden.
Frågans riksdagsbehandling.
I två vid 1937 års riksdag väckta motioner, nr 17 i första kammaren av herrar Knut Pettersson och Sam Larsson samt nr 56 i andra kammaren av herr Holmbäck, hemställdes, bland annat, »att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av expropriationslagen, att mark avsedd för anläggandet av kommunala friluftsbad, lägerplatser och liknande ändamål må kunna förvärvas genom expropriation, även om marken är belägen i annan kommun».
Till stöd för detta yrkande anförde motionärerna:
I 1917 års lag om expropriation stadgas att fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation bland annat för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommunen eller annan dylik samfällighet att tillgodose, även som för annat härmed jämförligt ändamål för den händelse det äger väsentlig betydelse för det allmänna.
Under dessa bestämmelser torde icke kunna inbegripas ett sådant fall, att en stad önskar i en främmande kommun förvärva fastighet i avsikt att bereda den egna kommunens befolkning möjligheter till friluftsbad och friluftsliv. Dylika fastighetsförvärv måste alltså grundas på frivilliga avtal. Emellertid torde här berörda ändamål numera betraktas såsom så angeläget, att det väl kan jämställas med åtskilliga av dem, för vilka expropriation lagenligt kan påkallas. På sina håll har också yppat sig avsevärda svårigheter, att mot rimligt pris förvärva lämpligt belägen mark för friluftsbad och lägerliv.
Det är att förutse, att behovet av allmänt tillgängliga badstränder under en lång tid framåt oavlåtligen kommer att ökas. Frekvensen på de kommunala badplatserna pekar oförtydbart i sådan riktning. Det blir under sådana förhållanden ett allmänt intresse att underlätta kommunernas förvärv av fastigheter för här berörda ändamål, vilket lämpligen synes kunna ske genom en sådan ändring av nu gällande lagstiftning, att expropriation kan påkallas även i dylika fall.
Motionerna hänvisades till andra lagutskottet, som behandlade dem i sitt utlåtande nr 13. Däri redogör utskottet för behandlingen vid 1936 års riksdag av motionerna II: 165 och I: 294 (se sid. 17 f) samt omnämner riksdagens skrivelse den 23 maj 1936, nr 246, till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv. Efter anmärkande av att denna framställning då ännu var beroende på Kungl. Maj:ts prövning yttrade utskottet:
Vid den undersökning, som i anledning av riksdagens framställning synes kunna förväntas, torde stor uppmärksamhet komma att ägnas frågan om förvärv av bad- och lägerplatser för invånare i städer och andra orter med mera sammanträngd befolkning. Sannolikt torde en dylik utredning komma att giva vid handen, att svårigheter möta att få disponera lättillgängliga markutrymmen för dem, som vilja idka friluftsliv, enär en betydande del av de för ifrågavarande ändamål lämpligaste marktillgångarna befinna sig i enskild ägo.
