Sida:SOU 1940 12.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20

markägare skyddas för dylikt intrång, betrygga tillgång till mark för befolkningens friluftsliv.

Även om detta spörsmål i stor utsträckning kan betraktas såsom en hälsovårdsangelägenhet, som det i första hand skulle ankomma på kommunerna att ordna, så är dock detta behov av så stort allmänt intresse, att det icke får begränsas till en lokal ortsfråga. Större städer och även samhällen på landet kunna visserligen för egna behov av områden för friluftsbad, lägerplatser o. d. vidtaga särskilda anordningar. Hembygdsföreningar och lokala turistföreningar göra jämväl mycket för att befordra sport och uteliv i terrängen. Detta kan emellertid mer sällan vara tillfyllest för den enskilda ortens behov, än mindre för det behov, som mer allmänt gör sig gällande. Större markreservat måste eftersträvas.

Olika behov göra sig emellertid gällande. Dels behövas intill större samhällen mer centralt belägna lägerplatser med goda kommunikationer, som möjliggöra regelbunden sommarvistelse under hela arbetsveckan, dels platser, där en turistande motorman eller cyklist kan slå läger på en naturskönt belägen plats för en kortare tid, dels ock behöver den naturälskande människan, som i den djupa skogens skydd vill söka vila och rekreation, tillgodoses.

Frågan torde emellertid icke enbart gälla upplåtelse av mark för ändamålet. När på dylikt sätt vissa mindre områden blivit anvisade såsom tillgängliga, så följer därav dels vissa allmänna behov att tillgodose såsom tillgång till gott dricksvatten etc., dels ock tillsyn av ordning och renhållning inom området. Dessa behov äro givetvis mycket beroende av det upplåtna områdets art och storlek. För vidsträckt skogsområde, som anvisas för friluftsliv i vidsträcktare mening, behövas icke sådana speciella anordningar såsom t. ex. då en hage eller ängsmark utmed en väg eller vid en sjöstrand, som är speciellt lämplig som tältplats eller badställe, anvisas.

En eventuell utredning bör givetvis taga sikte på dessa olikartade behov, som göra sig gällande, och huru de kostnader skola utgå, som onekligen komma att uppstå för vissa lokala anordningar och tillsynen över sådana mindre områden, som mer intensivt komma till användning.


Svenska turistföreningen framhöll bland annat följande synpunkter, som borde beaktas vid en eventuell utredning:

För folkhälsan vore rekreation i form av friluftsliv av oskattbar betydelse. Lämpliga åtgärder för understödjande av dylikt vore bland annat anordnande av rastplatser, övernattningsställen, campingplatser o. d. med anställande av personal för upprätthållande av ordning, lämnande av upplysningar o. s. v. Vandrings- och skidleder borde iordningställas och propagandalitteratur utarbetas. Friluftslivet borde regleras genom verksamhet för större hänsyn såväl till naturen själv som till enskild rätt. Större ömsesidig förståelse borde skapas för övervinnande av de motsättningar, som på senare år otvivelaktigt uppstått mellan rekreationssökande och lantbefolkningen. Vid anordnandet av naturreservat borde iakttagas, att ej blott smärre platser för badning, tältning o. s. v. anskaffas utan ock tillräckligt stora områden bildas, som kunna betjäna ej blott enstaka orters utan hela landsdelars befolkning. Därvid kunde såväl kronans som kommuners biträde bli nödvändigt. Organisationsfrågan vore av stor betydelse. Eventuella åtgärder borde hava till ändamål att gagna alla och sålunda icke avses att tillgodose endast vissa samhällsgrupper.


Svenska naturskyddsföreningen upplyste i samband med en redogörelse för motsvarande förhållanden i Förenta staterna, att riksskogsförvaltningen därstädes ansåge tillfälle till rekreation åt befolkningen böra på allvar räknas med såsom en av de nyttigheter man får ur skogen. 2·3 procent av Förenta