Sida:SOU 1940 12.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
245

De behov, för vilka kommun nu har expropriationsrätt, äro i allmänhet ganska väl lokaliserade. När det exempelvis gäller en skolplats, en begravningsplats, en tingshusplats, en badplats eller områden för vattenförsörjning med ledningar, ligger det oftast i sakens natur, viket område expropriationen bör avse. Skulle expropriation åter gälla fritidsreservat och strövområden eller liknande områden för det mera rörliga friluftslivet, torde i många fall bli synnerligen svårt att avgöra, såväl huruvida det föreslagna området med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter är det som helst bör komma i fråga, som även om icke annan lämplig mark med mindre olägenhet skulle kunna tagas i anspråk. Under överläggningen har hänvisats till att inom planlagda områden staden eller samhället har expropriationsrätt avseende i planen till parker avsatt områden och att dessa områden understundom kunna vara ganska omfattande och likställda med nu avsedda fritidsreservat. Jämförelsen haltar emellertid. Den betydelsefulla skillnad föreligger, att i det förra fallet man äger förutsätta, att genom grundliga undersökningar i samband med stadsplanens eller stomplanens tillkomst blivit prövat och avgjort, att just det i planen avsatta parkområdet är det från alla synpunkter lämpligaste för ändamålet. Det är vidare att märka, att staden eller samhället då också har lösningsplikt.

Under överläggningen har av ledamöter i fritidsutredningen särskilt framhållits, att behov av den vidgade expropriation, varom här är fråga, närmast gällde endast för de största städerna liksom ock att det egentliga syftet med expropriationsrätten därvid vore att ge dessa städer möjlighet att i erforderlig utsträckning förhindra markens bebyggande samt i övrigt bevara densamma i dess ursprungliga tillstånd för allmänhetens friluftsliv och rekreation. Närmast dessa större städer hade – har därvid framhållits – uppvuxit tättbebyggda församhällen och det vore av största vikt att i tid avbrott gjordes i bebyggelsen för att bevara lämpliga områden för friluftslivet, vilket eljest, allteftersom bebyggelsen ginge fram, blev hänvisat till mer och mer avlägsna och kanske mindre lämpliga trakter. Erinringar ha också gjorts mot sportstugebebyggelsen, där den genom att planlöst spridas ut över stora områden sprängde sönder de ännu fria områdena. Överhuvud har påtalats saknaden av möjlighet att omkring städerna på ett ändamålsenligt sätt lokalisera och reglera bebyggelsen. Vad sålunda framhållits har även enligt min mening sin riktighet, men det visar å andra sidan tydligt – och det synes mig böra särskilt framhållas – att spörsmålet ligger inom området för stadsplane- och byggnadslagstiftningen eller närmast sammanhänger med den nu genom andra sakkunniga pågående utredningen rörande en rättslig reglering av regionplaneinstitutet, som ju särskilt påkallats för just de större städerna. En regionplan torde böra avse grunddragen för planområdets framtida ordnande och bebyggande såsom beträffande huvudtrafikleder samt avsättandet av natur- och kulturskyddsområden liksom ock särskilda fritidsområden. Införes ett dylikt nytt planinstitut eller – vilket jämväl ifrågasatts – utvidgas stomplaneinstitutet att gälla jämväl landsbygden, torde den nu väckta frågan