sin art. De servitut som på ett eller annat sätt tjäna det ekonomiska livet bli under utvecklingen lätt urmodiga och till förtret. Däremot måste en sparad oas av naturpräglat landskap i en tätbygd bli allt unikare och därmed en relativt allt större tillgång för bygden, ju mera denna utvecklas. Servitut mot exploatering av en sådan oas kunna svårligen tänkas kollidera med en förnuftig framtida regionplanering. Skulle området icke ha det läge inom bygden, som hade varit mest önskvärt, så är det nämligen med eller utan servitut intet att göra åt den saken. Ett område av värde genom sin ursprunglighet kan man icke flytta på. Vad beträffar de av herr Gustafson framförda allmänna ekonomiska farhågorna har jag under diskussionen inom utredningen tillåtit mig anmärka, att dessa i lika mån kunna anföras som skäl emot varje försök att för framtiden trygga friluftslivets förutsättningar i bygderna. Farhågorna förefalla dessutom sagt grundade, då det i Sverige finns omkring 4 000 kvadratmil mark att exploatera utanför de få storgods, av vilka en del skulle kunna tänkas bli belagda med landskapsskyddande servitut till friluftslivets fromma.
De ändringar, som enligt mitt ovan motiverade förslag skulle behöva
vidtagas i själva lagtexten i föreliggande utkast till servitutslag, inskränka sig till
följande. I titeln borde orden »för bildande av fritidsområden» ersättas med
orden »för bevarande av naturområden». I 1 § skulle orden »bevara eller
öka . . . envar lovligt» (rad 4–7) ersättas med orden »i allmänhetens intresse
bevara naturen eller landskapet». I 4 § borde orden »vars verksamhet är
ägnad att främja ett sunt friluftsliv» utgå såsom överflödiga och eventuellt
hinderliga för lagens syften.
Samtidigt torde i 3 § orden »med vilken jordägaren skäligen kan nöjas» kunna utgå, då inskränkningen förefaller onödig i fråga om ett klart negativt servitut.
Särskilt yttrande av fru Svenson.
I nedan angivna hänseende, där kommittémajoritetens förslag ej synas mig vara riktiga eller nödvändiga för ordnande av de fritidsreservat, som med utredningen åsyftats, nödgas jag anmäla avvikande mening.
Beträffande expropriationsförfarande för anskaffande av fritidsområden kan jag av skäl, som anförts av utredningens särskilt tillkallade sakkunnige generaldirektör Malmberg i hans särskilda yttrande, icke förorda en allmän rätt för kommuner eller andra rättssubjekt till expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov. Enligt min mening hade utredningen därför bort, i samband med förslaget om komplettering av hälsovårdsstadgan, avge förslag till sådan ändring i expropriationslagen, att expropriationsrätten genom samma stadgeändring icke utvidgas utöver vad som enligt lag nu får anses gälla.
Anskaffandet av fritidsområden bör enligt mitt förmenande i regel lämpligast ske på det sätt att de olika samhällsbildningarna genom köp förvärva
