Sida:SOU 1940 12.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
24

upplåtandet av lämplig mark inom kronoparkernas områden till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal som inte endast kunde tjänstgöra som övervakare av ordningen utan även som instruktör i naturkunskap och friluftsidrotter.

Särskild betydelse för skapandet av allmänningar för friluftsliv ha de kronans domäner som ligga i de större städernas närmaste grannskap. Även om dessa av staten ägda naturområden icke alltid äro av den storlek att de ensamma skulle kunna fylla en eller flera städers behov av rekreationsområde, kunna de dock i vissa fall tänkas bilda kärnan i större, delvis av en eller flera kommuner ägda och skapade allmänningar. Under alla förhållanden måste det ur folkhälsans synpunkt anses vara av vikt att kronan icke till enskild person säljer eller till annat ändamål upplåter mark som nu eller framdeles kan tänkas få betydelse ur rekreationssynpunkt.

Staten har offrat betydande summor på byggandet av idrottsplatser eller som kontant understöd åt idrottsorganisationer. Det är flera omständigheter som samverkat till detta i och för sig glädjande resultat. Idrottsplatser ha sålunda varit lämpliga objekt för nödhjälpsarbeten. Den väl organiserade tävlingsidrotten och gymnastiken ha även haft förmåga att göra sina stämmor hörda, när det gällt för dem att inför statliga eller kommunala myndigheter bevaka sina intressen.

Ur folkhälsans synpunkt torde emellertid friluftslivet i dess skilda former anses vara minst lika betydelsefullt som någon annan form av fysisk fostran. Även tävlingsidrotten har för övrigt under senare år mer och mer flyttat sina vädjobanor från idrottsplatserna ut i naturen. De tävlingsidrotter, vilka under de senaste årtiondena mest sett antalet av sina utövare ökas, torde vara orienteringslöpning, skid-, cykel- och gångsport samt kanotism. Men det finns även stora skaror av ungdom, vilka aldrig ägna sig åt någon form av tävlingsidrott men som i frilufts- och vandringslivet funnit den rekreation de främst behöva. Även medelålders människor, för vilka tävlingsidrott icke längre har någon lockelse eller ens kan anses lämplig, ägna sig i allt större omfattning åt den sunda och härdande motionsidrott som livet i skog och mark utgör. Det är därför på tiden att det allmänna börjar tillvarataga friluftsfolkets intressen, vilka i många avseenden sammanfalla med naturskyddets. Behövs det om tio eller femtio år flera idrottsplatser, möter det knappast några hinder att bygga dem då. Men redan om några få år är det kanske för sent att skapa friluftsallmänningar, där naturliga förutsättningar för sådana nu finnas i de större städernas närhet.


Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte begära hos Kungl. Maj:t att med beaktande av de framförda synpunkterna utreda på vad sätt och i vilken omfattning statens domäner kunde och borde upplåtas till allmänningar för friluftsliv, varvid frågan om samarbete med kommunerna borde särskilt beaktas, samt på vad sätt vid försäljning av kronans mark skälig hänsyn borde tagas till i vad mån denna mark må bevaras i det allmännas ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar för friluftsliv och rekreation.

Jordbruksutskottet, som behandlade denna motion, införskaffade yttranden däröver från domänstyrelsen och vetenskapsakademien. Domänstyrelsen avgav enahanda yttrande som över motionen II:165. Vetenskapsakademien åberopade såsom yttrande följande av dess naturskyddskommitté avgivna utlåtande:


Intresset för skilda former av friluftsliv har på senare år utan tvivel väsentligt ökats och gör sig för närvarande allt starkare gällande inom breda lager av vårt folk. Detta förhållande torde, såsom i motionen framhålles, i främsta rummet böra ses mot bakgrunden av vissa företeelser, som utmärka det moderna