lagstiftning de ha att använda som verktyg. Det var påfallande hur olika vägar man på olika håll går för att nå det gemensamma målet att i möjligaste mån bevara det engelska landskapet från förödelse. Huvudmetoden syntes dock i stort sett vara den att upplåta rimliga arealer till koncentrerad bebyggelse, dels omedelbart, dels längre fram efter utfärdande av en »general development order», för att därigenom uppnå markägarnas samtycke till planbestämmelser som på ett eller annat sätt bevara karaktären hos huvudparten av landsbygden. Förutom på bestämmelserna om värdestegringsavgift grundar sig metodens framgång dels på att marken ännu, trots en omfattande sentida styckning, i så stor utsträckning är i stora jordägares händer, dels på den flerfaldigt omvittnade allmänanda och förståelse för planeringens landskapsskyddande syften, som engelska jordägare, små och stora, trots sitt ofta beträngda läge ha visat. Det har anmärkts, att strävan att undvika ersättningar till markägare har gått för långt och lett till, att redan byggnadsmark har anvisats för en befolkning motsvarande mer än 7 gånger den nuvarande. Utan tvivel ha många planmyndigheter varit onödigt frikostiga med att anvisa byggnadsområden. Denna frikostighet förefaller å andra sidan vara en garanti för att planen skall hålla för framtiden och de i en eller annan form landskapsskyddade arealerna verkligen skola kunna bevaras.
Planernas allmänna syftning har under åren efter den nya planlagens tillkomst utvecklats i landskapsskyddande riktning, framför allt därigenom att nya slag av bruksområden (use zones) ha upptagits. Normalklausulernas till ledning för det praktiska planarbetet uppgjorda lista över bruksområden upptar ännu i 1937 års upplaga förutom olika bostads-, affärs- och industriområden blott tre olika slag, kallade allmänna, intermediära och obestämda, och endast för det sista slaget föreslås, att byggnadslov för boningshus skall vara beroende på planmyndighets godkännande. Men ett nytt slag av bruksområden, nämligen landsbygd (rural zone), förelades planmyndigheterna. av ministeriet efter motion 1937 i underhuset om bättre skydd för landskapets skönhet och efter rekommendation i rapport år 1938 (Report on the Preservation of the Countryside) från ministeriets i planfrågor rådgivande kommitté. De i 1939 års normalklausuler meddelade riktlinjerna för detta bruksområde äro i korthet: särskilt byggnadslov skall i regel krävas för andra byggnader än sådana för lantbrukets, skogsbrukets, fiskets och liknande ändamål samt för gruvdrift; ansökan om sådant byggnadslov skall annonseras på sökandens bekostnad; planmyndigheten skall vid sitt avgörande ta hänsyn till inkomna invändningar, även från lokala föreningar till skydd för landsbygdens behag (rural amenities), liksom allmänt till frågan om den ifrågasatta byggnaden sannolikt skulle antingen skada grannskapets behaglighet (amenity) eller innebära fara eller hälsovåda med hänsyn till brist på vägar, avlopp eller andra allmänna anstalter, som det vore förtidigt (premature) att tillhandahålla eller som sannolikt skulle dra omåttlig kostnad för det allmänna. Ordalagen avse uppenbart att med lagens stöd undgå ersättningskrav och likväl ernå strängaste möjliga kontroll över byggnadsverksamheten. Bruksområden med liknande bestämmelser hade redan tidigare införts i planer på olika håll. Särskilda bruksområden för en remsa närmast kusten förekomma också, och de senaste normalklausulerna uppta riktlinjer för två slags sådana, kallade kust (coastal zone) och strand (sea-shore zone). Enligt dessa riktlinjer skola inom kustområdet inga byggnader och inom strandzonen endast byggnader för fisket få uppföras utan särskilt tillstånd.
Rena landskapsreservat med fullständigt skydd mot bebyggelse för nya ändamål kunna ingå i plan. Vissa marker, såsom flacka strandmarker med högt grundvatten, kunna påläggas permanent byggnadsförbud utan ersättning, motiverat med att marken är olämplig för bebyggelse. Efter överenskommelse med markägare kan mark utläggas som »private open space» med servitut mot bebyggelse enligt planlagens sect. 34. Markägare ha i stor utsträckning ingått
