Sida:SOU 1940 12.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

detta område vore att betrakta markens nuvarande användning såsom fastslagen och att en ändring i användningen – exploatering i tomtplatser – icke finge ske utan särskilt tillstånd, varvid det allmännas intressen kunde bättre bevakas. För att få klarhet uti, vilka områden, som skulle kunna få exploateras, borde i så fall upprättas en tämligen detaljerad plan, som angav det ändamål, vartill marken borde få användas, om fråga uppstår att använda den för nytt ändamål, alltså en plan, som motsvarar begreppet stomplan enligt stadsplanelagen. Nuvarande lagstiftning giver emellertid ingen möjlighet att med framgång använda denna utväg, vilken för övrigt måste innebära ekonomisk orättvisa mot de markägare, som icke finge exploatera, såvida icke kompensation kunde tillförsäkras dem från de markägare, som skulle få exploatera.

Vilka åtgärder, som än företagas för att få reservat till stånd genom planläggning eller på annat sätt, så fordras ekonomisk gottgörelse, åtminstone till enskild markägare, innan ett friluftsreservat emot markägarens vilja verkligen kan tagas i fullt anspråk såsom allmänning.

Huru stora friluftsreservat, som kunna fordras för i första hand det s. k. Stor-Stockholms invånare, har mig veterligt aldrig varit förmål för ingående undersökning. Skola reservaten, såsom kommittén synes avse, kunna fylla invånarnas samfällda huvudsakliga behov av marker för camping, orientering, skidlöpning, sportfiske, bad, jakt, vildmarksliv m. m. och detta i så hög grad att andra marker lämnas i fred, så måste givetvis områdena tagas till mycket stora och såvitt möjligt vara samlade till större enheter.


Länsarkitekten i Uppsala län har anfört:

Beträffande först frågan huruvida åtgärder av ena eller andra slaget för närvarande äro nödvändiga så torde för Uppsala län gälla, att med undantag av Uppsala stad så gör sig förhållandena i här ifrågavarande avseende ännu icke särskilt påminda. Vid vissa strandpartier av Mälaren har dock behov av starkare natur- och strandskydd förefunnits. Beträffande Uppsala är däremot, som torde framgå av stadens egen redogörelse, ett snabbt ingripande av nöden. Men även om för länet i allmänhet några åtgärder icke för närvarande äro absolut nödvändiga, så torde dock erfarenheterna från andra län med talrikare samhällsbildningar tyda på att åtgärder i framtiden komma att bli behövliga. I den mån fritidsbehovet blir mera tillgodosett och propagandan för friluftsliv tränger vidare komma säkert nutidens goda kommunikationsmedel att medföra sådana förhållanden, att även ett relativt litet och glest befolkat län som Uppsalas får ett behov av reglerade fritidsområden. Och därvid är det bäst och billigast att ha planerat härför i god tid.

Vad sedan beträffar frågan, vilka åtgärder som för ifrågavarande syfte kunna anses lämpliga, så har kontoret redan i skrivelse den 15 oktober 1937 till länsstyrelsen såsom sin mening angivit, att upprättandet och fastställandet av regionplaner vore en lämplig åtgärd för att säkerställa fritidsområden. Kontoret ber nu att närmare få motivera denna uppfattning.

Man har att särskilja två olika faser i detta sammanhang. Först ett teoretiskt planerande av lämpliga åtgärder, sedan ett praktiskt ekonomiskt realiserande av de planerade åtgärderna. Vid planerandet har man givetvis även att taga hänsyn till ekonomisk genomförbarhet, men man torde dock i metodiken kunna skarpt skilja ovannämnda två stadier i arbete.

Det går icke att utan vidare avgöra, vilka åtgärder, som under en viss tidsperiod i varje särskilt fall äro lämpligast. Några allmängiltiga regler torde sålunda icke kunna uppställas, som utan vidare kunna tillämpas över allt, nu och om 20 år, o. s. v. Kravet på att kunna dels lämpa åtgärderna efter de skiftande förhållandena i varje speciellt fall och dels ändra åtgärderna allt efter kommande tiders växlande behov, leder nödvändigtvis till en individuell behandling av varje