i större utsträckning än hittills spridas såväl till dem själva som till våra idrottsledare. De gångna årens erfarenheter visa, att det i längden är omöjligt att i markerna släppa ut stora människoskaror, som sakna känsla och förståelse för att de äro gäster såväl hos den jordägare, vars marker de besöka, som hos den svenska naturen.
Friluftslivets lyckliga framtid kräver därför obönhörligen, att en verklig folkuppfostran i naturvett från statens sida anordnas i intim kontakt med därav berörda och intresserade organisationer.
Utredningen återkommer i kap. V till de spörsmål, som anknyta till den här ovan lämnade redogörelsen.
Kap. IV. Uppgifter rörande förhållanden av betydelse för friluftslivets markfråga i vissa främmande länder.
Danmark.
Förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv äro, såvitt avser markfrågan, i Danmark helt andra än i Sverige, beroende icke blott på landets större befolkningstäthet och den uppodlade jordens förhållandevis mycket stora andel av den totala landarealen, utan också därpå, att allmänhetens rätt till färdsel över och vistelse å annans mark är synnerligen begränsad. Detta har föranlett lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara det danska landskapets natur- och rekreationsvärden samt att bereda allmänheten ökad rörelsefrihet. Redan Lov om Naturfredning av den 8 maj 1917 innehöll ganska långt gående bestämmelser i detta hänseende. I den nu gällande Lov om Naturfredning av den 7 maj 1937 ha dessa bestämmelser ytterligare utbyggts, och sistnämnda lag synes i själva verket syfta till en allmän planhushållning med landets värdefulla naturområden. För de viktigaste stadgandena i lagen lämnas här en sammanfattande redogörelse.
I enlighet med i naturfredningslagen givna föreskrifter kan fredning (fridlysning) ske bland annat av områden, som på grund av skönhet, belägenhet eller egendomlighet ha väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare kunna, mot ersättning till markägare, bestämmelser meddelas om rätt att färdas (Fæerdselsret) i naturen på områden, där dylik rätt med hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten och där färdseln kan äga rum utan åsidosättande av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.
För handläggning av ärenden härom (fredningsärenden) samt av vissa andra ärenden enligt lagen finnes ett antal särskilda fredningsmyndigheter, nämligen lokala fredningsnämnder, en för Köpenhamn och en för varje Amtsraadskreds, en för hela landet gemensam överfredningsnämnd, en för hela landet gemensam värderingsnämnd (Taksationskommission) samt ett naturfredningsråd.
