väsentligen i tre hänseenden, nämligen beträffande dels det våld eller hot varmed åtgärden utföres, råntvånget, dels de åtgärder som höra hit, dels ock kvalifikationerna.
Råntvånget beskrives i kommitténs förslag så, att åtgärden utföres "medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara". Förutom att kommittén genom upprepandet av ordet "medelst" markerat att våldet icke behöver innebära trängande fara överensstämmer denna beskrivning med den nu i SL 21: 1 givna. Då uttrycket "hot som innebär trängande fara" lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga om klarhet, kunde det ifrågasättas att här välja något uttryckssätt som bättre klargör meningen, nämligen att faran skall ej blott vara omedelbart överhängande, utan även avse något betydelsefullt intresse. Mot det av Thyrén föreslagna uttrycket "hot som innebär omedelbar fara för person" kan emellertid invändas, att icke varje omedelbar fara för person är trängande; faran måste gälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse. Härtill kommer att den ifrågavarande beskrivningen på grovt tvång upptagits även inom civilrätten. Jämlikt 28 § avtalslagen är en rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, ogiltig, där tvånget utövas genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara. Då det i 28 § avtalslagen avsedda tvånget bör sammanfalla med råntvånget, har den straffrättsliga beskrivningen därpå lämnats oförändrad. Även uttrycket "våld å person" har därför bibehållits. Kommittén vill emellertid, i anslutning till rättspraxis (jfr NJA 1888 s. 34 och 570), understryka, att uttrycket ej får tolkas alltför vidsträckt. Det fordras, att gärningsmannen bär våldsam hand på en person som därigenom utsättes för misshandel eller betvingande. Att rycka något från en person innan denne hinner besinna sig, att fråntaga en berusad eller sovande något, att knuffa någon i folkträngsel för att öva fickstöld och andra lika lindriga våldsfall höra alltså ej hit. Dylika fall få räknas som stöld eller grov stöld, icke som rån. Till gällande bestämmelser om råntvång gör kommittén det tillägget, att lika med våld å person skall anses åtgärd, varigenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Att försätta någon i yrsel, sömn eller vanmakt kunde väl i och för sig tolkningsvis hänföras under våld å person men nämnes i SL 15: 13 såsom ett med våld sidoordnat fall, varför en uttrycklig bestämmelse härom ej kan undvaras. Givetvis avses endast sådana fall, då offret mot sin vilja försatts i tillståndet i fråga, alltså icke fall då han blivit berusad av att frivilligt förtära rusgivande medel, låt vara att annan i ond avsikt förlett honom därtill. Med "annat sådant tillstånd" avses i första hand att offret gjorts hjälplöst genom användande av t. ex. tårgas eller andra bländande eller bedövande medel. Däremot måste kommittén, i motsats till Thyrén, hävda, att det endast undantagsvis kan betecknas som ett sådant tillstånd att vara inlåst eller på annat liknande sätt berövad friheten. En person, som mot sin vilja är fängslad till händer och fötter eller instängd så att han nätt och jämnt har utrymme att röra sig, kan visserligen sägas vara utsatt för våld å person, även om våldsamma medel icke
