Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1940 20.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
112
Rån.
20: 5

använts vid fängslandet eller instängandet, men mindre långt gående frihetsberövanden höra enligt kommitténs mening icke hit. Att en tjuv, som hör människor i rummet bredvid, låser dörren för att obehindrat kunna fortsätta stölden kan sålunda ej göra denna till rån utan på sin höjd till grov stöld.

Kommittén övergår härefter till frågan vilka förfaranden medelst råntvång man skall anse såsom rån. I förslaget nämnas liksom i gällande rätt tre fall.

Det första är, att någon stjäl medelst råntvång. Detta uttryck inbegriper tydligen utan vidare det fallet att en tjuv övar råntvång mot någon som söker hindra stölden. Med stöld åsyftas stöld i vidsträckt mening, d. v. s. gärning som i 1, 2, 3 eller 4 § sägs. Även ett brott som eljest skulle vara bodräkt blir rån, om det förövas medelst råntvång. Däremot kunna andra tillgrepp än stöld aldrig bliva rån, även om råntvång kommit till användning. Att medelst råntvång själv taga sig rätt eller tillgripa en sak utan tillägnelseuppsåt endast för att bruka den är icke rån. Härutinnan torde kommitténs förslag överensstämma med gällande rätt. Enligt förslaget bliva dylika tillgrepp medelst råntvång att bedöma såsom egenmäktigt förfarande i förening med misshandels- eller frihetsbrott. Härtill återkommer kommittén vid behandlingen av de i förslagets 6 § avsedda grova fallen av egenmäktigt förfarande.

I anslutning till gällande rätt har kommittén såsom rån upptagit även det fallet att den som begått stöld och anträffats å har gärning sätter sig med råntvång till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna. Här föreligga i själva verket dels en fullbordad stöld och dels ett därefter medelst råntvång övat motvärn. Motvärn mot den som utövar rätt att återtaga sak – sådan rätt föreligger ju bland annat då tjuv anträffas å har gärning – skall enligt 20: 6 i kommitténs förslag anses som egenmäktigt förfarande. Om särskilt stadgande saknades, skulle alltså det här ifrågavarande motvärnsfallet bliva att bedöma som stöld i förening med efterföljande egenmäktigt förfarande. Det har emellertid ansetts lämpligt att med bibehållande av nuvarande ordning betrakta dessa gärningar såsom ett brott. När tjuven överraskas på brottsplatsen och då använder råntvång, är det ur kriminalpolitisk synpunkt av underordnat intresse, om han ännu icke hunnit taga något när han överraskas eller om han visserligen tagit men icke bortfört det tillgripna. Den omständigheten att han strax är beredd att använda råntvång kännetecknar honom i båda fallen som en brottsling av den farliga typ, för vilken rånstraffet är avsett. Inom ramen för uttrycket bar gärning anses emellertid falla ej blott vad som sker på brottsplatsen utan även vad som äger rum under ett kontinuerligt förföljande därifrån. Tvekan kunde möjligen råda, huruvida alla dessa fall av motvärn medelst råntvång böra straffas såsom rån. Någon olägenhet av att även i detta hänseende lämna den gällande ordningen orubbad synes dock ej följa, om man endast noga fasthåller, att rån blott föreligger då råntvång användes med uppsåt att genomföra eller fullfölja stölden, alltså för att taga eller behålla