det tillgripna, däremot icke då tjuven tillgriper sådant tvång endast för att skydda sig själv.
Slutligen betecknas i förslaget såsom rån även att någon med råntvång tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Såsom rån skall alltså bedömas att någon genom råntvång tvingar en annan att utlämna en sak. Detta bedömes för närvarande såsom rån enligt SL 21: 1, oaktat detta lagrum efter orden endast handlar om att någon av annan tager gods eller penningar. Då förslaget utesluter varje tvivel om att detta fall skall bedömas som rån, innebär det alltså ett förtydligande av gällande rätt. Vidare föres genom denna bestämmelse i förslaget till rån det nu i SL 21: 5 upptagna fallet att någon avtvingar annan skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling. Härutöver omfattar rånbegreppet enligt förslaget även fall som nu ej höra dit, nämligen sådan medelst råntvång framkallad förmögenhetsöverföring, som varken består i att en sak utlämnas eller i att sådan handling som nyss nämnts utgives.
Man kan naturligtvis tveka, huruvida fall i vilka icke något tillgreppsmoment föreligger skola föras till det med tillgreppsbrotten sammanställda rånbrottet eller till det i nästföljande kapitel upptagna brottet utpressning. Denna tvekan kan dock näppeligen gälla fall i vilka någon tvingas att utlämna en sak. Att en rövare med vapen i hand förmår resande att lämna ifrån sig sina penningar är ett gott exempel på typiskt rån. Vill man till utpressning hänföra några fall i vilka råntvång kommit till användning, måste därför gränsen dragas mellan avtvingande av sak och andra förmögenhetsöverföringar. Praktiskt taget är emellertid skillnaden icke stor mellan den som med råntvång tager en check, den som med råntvång tilltvingar sig checken och den som med råntvång tvingar en annan att skriva och utlämna checken. I alla dessa fall visar sig en brottslig mentalitet, som är mera lik tjuvens än utpressarens. Den som använder så grova tvångsmedel som råntvång är i regel icke främmande för tanken att taga själv, varemot det för utpressaren, vilkens tvångsmedel i de mest typiska fallen är hot att utsprida förtal, vanligen är en avgörande betingelse att den tvungne själv företaget en disposition till hans nytta. Utpressaren begagnar sig av sitt offers mänskliga svagheter, under det att rånaren liksom tjuven litar till yttre medel. Enligt kommitténs förslag betecknas därför en förmögenhetsöverföring som rån, om den framtvingas medelst råntvång. men som utpressning, om den framtvingas medelst annat olillåtet tvång.
För att en förmögenhetsöverföring, som frambringas genom våld å person eller hot som innebär trängande fara, skall kunna kallas rån måste fordras, att våldet eller hotet riktas mot den tvungne. Om någon tvingar en annan till en förmögenhetsöverföring genom ett hot som innebär trängande fara för en tredje, är detta utpressning och icke rån. Det är sålunda utpressning, om någon genom att hota ett bortrövat barn till livet förmår föräldrarna att erlägga en lösensumma. En dylik förbrytare begagnar sig
nämligen av psykiska påtryckningsmedel. varemot det för rån utmärkande
