gällande rätt torde framgå bland annat av SL 24: 16. Där förutsättes nämligen att vid olovlig jakt. olovligt fiske och andra rubbningar av besittningsförhållande till fast egendom fastighetens ägare, innehavare eller vårdare eller deras folk äga rätt, förutom att hindra gärningen, även att av gärningsmannen återtaga vad han åtkommit samt att fråntaga honom vedermäle och pant. Sätter sig gärningsmannen till motvärn, blir detta jämlikt SL 24: 16 att bedöma såsom kvalificerat brott i likhet med rån. Motvärnet och det föregående brottet betraktas alltså tillsammans som ett grövre brott. Denna princip har, då bestämmelserna om olovlig jakt överflyttades till jaktlagen, upptagits i dess 31 §. Emellertid synes principen icke äga samma berättigande här som vid rån. Sambandet mellan stöld och motvärn för att få behålla det stulna är vida mera intimt än mellan olovlig jakt eller olovligt fiske och efterföljande motvärn t. ex. mot den, som vill fråntaga gärningsmannen hans redskap. Särskilt då motvärnet är det grövre brottet, vilket ofta är händelsen, förefaller det egendomligt att betrakta det blott som en kvalificerande omständighet vid olovlig jakt, olovligt fiske eller liknande brott. Om sistnämnda brott bortflyttas ur strafflagen, blir detta än mer markerat. Enligt kommitténs förslag skola därför bestämmelserna i 31 § jaktlagen och SL 24: 16 ersättas av regeln, att motvärnet skall bedömas som ett brott för sig, nämligen som egenmäktigt förfarande.
Förevarande stadgande har emellertid ytterligare avseende påi sådana fall av laga självtäkt som hittills ej åtnjutit straffskydd. Enligt 3: 45 lagen om nyttjanderätt äger t. ex. hyresvärd att av hyresgästen tillhöriga lösören som finnas inom fastigheten kvarhålla så mycket som svarar mot förfallen eller inom sex månader förfallande hyra, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer hyresvärden säkerhet. Denna retentionsrätt har hittills icke varit straffrättsligt skyddad. Genom kommitténs förslag förbjudes hyresgästen vid straffansvar att genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindra hyresvärden i utövning av hans rätt. Om hyresvärden söker hindra hyresgästen att bortflytta vissa lösören men hyresgästen sätter våld mot våld och flyttar bort dem, gör sig hyresgästen skyldig till egenmäktigt förfarande. Däremot föreligger ej sådant brott, om hyresgästen avflyttar utan hyresvärdens vetskap. Hyresvården är nämligen då icke stadd i utövning av sin retentionsrätt. Straffbudet avser alltså endast sådana situationer, i vilka retentionsrätten aktualiserats. Huruvida situationen är sådan skall bedömas efter de faktiska omständigheterna; vilka bestämmelser hyreskontraktet innehåller spelar ingen roll i detta avseende.
För övrigt vill kommittén som egenmäktigt förfarande beteckna varje motvärn eller liknande angrepp mot laga självtäkt. Meningen är att under uttrycket "rätt att kvarhålla eller återtaga sak" skall ingå all laga självtäkt, alltså även t. ex. intagande av kreatur.
Det av kommittén föreslagna lagrummet upptager också ett uttryckligt stadgande att den som olovligen avleder elektrisk eller annan för bruk bunden kraft skall straffas för egenmäktigt förfarande. Hur detta fall borde bedömas har tidigare varit föremål för mycken tvekan. Genom lagstiftning den
