te sig såsom blotta antaganden och på den grund icke kunna ådraga bedrägeriansvar.
Det förtjänar vidare framhållas, att bedrägeri kan ske genom uppväckande av villfarelse angående ett s. k. inre faktum. Det är sålunda tydligt, att t. ex. vilseledande beträffande en experts omdöme angående en varas tjänlighet för visst ändamål kan medföra ansvar för bedrägeri. Sådant ansvar kan även inträda för den som vilseleder annan angående sin egen avsikt. Den som köper varor på kredit i akt och mening att icke betala, kan sålunda bliva att fälla till ansvar och likaså den som utverkar penninghjälp för visst uppgivet ändamål men redan från början har för avsikt att använda medlen för annat ändamål. I icke ringa utsträckning måste det emellertid vara straffritt att, t. ex. vid affärsförhandlingar, dölja sina egna avsikter. Det kan sålunda ej anses straffbart, att någon som önskar inköpa viss fastighet söker hålla priset nere genom att fördölja eller förneka att han behöver fastigheten för en utvidgning av sin fabriksanläggning. Ej heller kan någon fällas till ansvar för det han vid förhandlingar rörande viss angelägenhet hotar att hänskjuta saken till domstol ehuru han alls icke har för avsikt att börja rättegång. Endast i sådana fall, då vilseledandet innefattar ett klart överskridande av den gräns som enligt gängse uppfattning gäller, kan det komma i fråga att utkräva ansvar. Att i lag angiva när detta är händelsen torde icke vara möjligt.
I bedrägerigärning skall, såsom redan sagts, ingå att gärningsmannen bestämmer annan till handling eller underlåtenhet. Att underlåtenhet särskilt nämnts i den föreslagna lagtexten sammanhänger med att den allmänstraffrättsliga grundsatsen om likställighet i viss utsträckning mellan underlåtenhet och positiv handling endast gäller själva det brottsliga förfarandet. Det i gärningen ingående förfogandet skall vidare innebära vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Såsom i allmänna motiveringen utvecklats (s. 43 f.), avses med detta uttryckssätt att angiva, att förfogandet skall vara sådant att förmögenhetsöverföring omedelbart framkallas därigenom. Om någon genom vilseledande bestämmer annan att utfärda en fullmakt som sedermera brukas till att åsamka fullmaktsgivaren förlust, föreligger därför icke bedrägeri, såvida icke fullmaktens utfärdande framstår allenast såsom en form för överlåtelse, något som kan vara fallet exempelvis då någon till annan överlåter fordran enligt postanvisning genom att giva honom fullmakt att utkvittera beloppet hos posten. Frånsett sådana fall, skulle fullbordat brott nämligen icke kunna anses vara för handen redan i och med fullmaktens utfärdande utan först då fullmakten begagnats, vilket visar att det är sistnämnda åtgärd och icke fullmaktens utfärdande som innebär förmögenhetsöverföring. Begagnandet av fullmakten kan utgöra trolöshet mot huvudman, som bestraffas enligt 22: 5. Detta brott kan föreligga även där fullmakten så noga angivit fullmäktigens handlande att det icke funnits något utrymme för honom att träffa avgörande i huvudmannens ställe, t. ex. då fullmakten avser antagande av visst köpeanbud. Omvänt torde det få anses såsom bedrägeri och ej såsom
