trolöshet mot huvudman, om en syssloman medelst vilseledande förmår sin huvudman att själv företaga en rättshandling som innebär skada för huvudmannen och vinning för sysslomannen. Det är nämligen i sådant fall genom sin rådgivning och icke genom handlande i huvudmannens ställe som han skadar denne.
Kravet att den vilseleddes förfogande omedelbart skall framkalla förmögenhetsöverföring får icke fattas så strängt, att därigenom rättshandlingar, vilka bliva definitiva först efter det någon tid förflutit eller efter det något nytt faktum inträtt, skulle vara uteslutna. Att genom vilseledande förmå annan att avgiva ett för honom ofördelaktigt anbud måste sålunda anses såsom bedrägeri, därest anbudet sedermera blir antaget; blir anbudet återkallat eller får det förfalla, föreligger endast försök till bedrägeri. På enahanda sätt är det fall att bedöma, att någon förmår annan att på öppet köp taga en underhaltig vara; blir köpet beståndande, kan bedrägeri anses föreligga, i annat fall försök till bedrägeri. Denna tankegång ger också svaret på den inom litteraturen ofta debatterade frågan, huruvida förledande till att upprätta testamente bör bedömas såsom bedrägeri. Den som genom oriktiga uppgifter förleder annan att göra testamente till hans förmån blir enligt detta betraktelsesätt att fälla till ansvar för bedrägeri, därest testator avlider utan att hava återkallat testamentet; i annat fall föreligger bedrägeriförsök. Försök får även anses föreligga, om någon utan att lyckas sökt förleda annan att upprätta testamente. Tankegången är jämväl tillämplig beträffande återkalleligt förmånstagareförordnande vid försäkring.
De genom vilseledande framkallade förfoganden, om vilka i det föregående varit tal, hava bestått i rättshandlingar. Ansvar inträder i sådana fall, även om rättshandlingen på grund av sveket skulle kunna bringas att gå åter. Enligt förslaget föreligger emellertid bedrägeri jämväl då den vilseleddes disposition är av rent faktisk karaktär. Förslaget står på denna punkt i överensstämmelse med hittillsvarande praxis men avviker såväl från vad som inom teorien understundom ansetts vara det principiellt riktiga som ock från vad Thyrén föreslagit. Förledande till ett faktiskt förfogande föreligger exempelvis, då någon förleder annan att för honom yppa en värdefull fabrikationshemlighet. Ett annat fall som plägar räknas hit är det, att någon falskeligen utger sig för att vara ägare av tappad sak och därigenom förmår upphittaren att utlämna saken.[1] Enligt Thyrén skall sådan gärning bedömas som förskingring i medelbart gärningsmannaskap. Såsom i allmänna motiveringen närmare utvecklats (s. 34 f.), skulle emellertid därigenom icke behörigt beaktande skänkas åt karaktären av den ifrågavarande brottsligheten. Den för en bedragare typiska kriminaliteten synes nämligen föreligga, vare sig verkan av den vilseleddes handling år rättslig eller blott faktisk.
I regel kännetecknas bedrägeribrottet därav, att den skadelidande själv
- ↑ Bedömt såsom bedrägeri i NJA 1912 not. B 815. Ett närliggande fall är det, att någon genom att falskeligen utge sig för ägarens ombud förleder depositarie att utlämna godset. Även i sådana fall har dömts för bedrägeri, se NJA 1884 not. B 536, 1907 not. B 357 och 1911 s. 13. Likaså har det dömts för bedrägeri, då någon narrat till sig annans sak av en hos denne inneboende genom uppgift att han skulle hämta den för reparation, se NJA 1896 not. B 262.
